*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 78367 ***
language: Swedish




VINDSPEL

af

Sigrid Backman





Borgå,
Holger Schildts Förlag,
1913.






I


En dag sitter väntan vid gårdens grind och spejar gladt utåt vägen,
välbehagligt lyssnande till ljuden, som från köket klinga ut i
solskenet och lifva tystnaden med glada beställsamma kvinnors prat,
mortlars klang, klirrandet af fat och skålar, som ordnas.

Nyss var hon inne i rummen och log åt solskenet, som sväfvade under
takens hvithet, på golfmattornas ljusa väfnader och de guldstickade
gardinernas tyll. Hastigt kysste hon björklöfsbuketten, som solade
sig på matsalsbordet, stannade undrande på tröskeln till det lilla
hörnrummet, som var ännu mera ljust än de andra. Skiftade det icke
i rosa alldeles som de nyplockade hvitsipporna på bordet under den
beslöjade spegeln!

Ett annat rum var större. Där funnos stora skåp fyllda med böcker.
Bilder af blåa haf, nätta främmande städer, porträtt af män och kvinnor
gjorde väggarna glada och lefvande. På ett stort bord vid fönstret
lågo många papper, somliga fullskrifna. — Här rastade man med arbetet,
ty hon, väntan, rådde i dag öfver gården. — Sakta smög hon sig ut i
trädgården och fann sin egen bild i ett kvinnoansikte, ty gårdens
ensamma härskarinna väntade sin unga väninna och guddotter från den
stora staden.




Ute på vägen hörs hästens jämna tramp för ett lättrullande åkdon. Den
väntande lyssnar, lämnar glädtigt sin låga stol under björken och går
ut genom grinden.

— Helma, Helma, jag ser dig! ljuder en glad röst från vägen, och i ett
nu har den unga gästen stigit ur åkdonet och skyndar mot grinden på den
mellan tallarna slingrande barrhala stigen.

— Jag ser dig, jag ser dig! vinkar Helma leende.

Hunden Ilo, som försofvit sig i solskenet på kökstrappan, lyfter
plötsligt hufvudet och rusar skällande ut genom grinden.

Men det är ju blott en flicka med ett leende ansikte, som kommer där
tillsamman med henne han tillhör. Han böjer skamset hufvudet och viftar
ifrigt på svansen. Och då den främmande flickan klappar hans hufvud och
säger: Ilo, Ilo, nu måste du också hålla af Astri, som skall bo i hvita
gården, — då viftar llo ännu ifrigare och blinkar: Jag blir din vän,
jag blir din vän, du goda flicka.

Kirkas och Maja, gårdens unga hushållerskor, komma ut i trädgården.
Deras glada ansikten betrakta den komna med blyg nyfikenhet. Man växlar
vänliga ord och blickar, frågar och svarar med leenden.

Väntan har lämnat sin plats åt glädjen att fröjdas i gården.




Så tyst är vinden på kvällen, att man från gårdarna på andra sidan
sjön kan höra, då kvinnorna hojtande drifva in boskapen. Man hör klara
barnröster, som ropa på kalfvarna i aldungarna vid stranden, man
hör båtar sakta susa genom vassen, då de ros till strand af ensamma
färdmän, som komma hem till kvällen. Ända från kyrkbyn hemtar den
sofvande vindens andedräkt ljud, som tystna i hvita gården.

Med lyckliga ögon blickar Astri ut öfver trädgården, där hon står på
den stora, öppna trappan. Kirkas, som just iordningställer bordet till
aftonmåltid i det fria, betraktar förstulet hennes ansikte. Inne hos
fröken Helma finnes en bild af en sju-, åttaårig flicka. Under bilden
står skrifvet: »Fars prinsessa». Nu vet Kirkas, hvem den mörkhåriga,
finhyllta prinsessan är, fastän bilden visst blef gjord för tio år
sedan.

Gårdens värdinna, som dröjt en stund i sitt rum för att genomläsa några
bref, skyndar glädtigt ut till sin gäst.

Den storväxta Maja har sysslat i växthuset och går med tunga steg
genom trädgården. Hon ser belåten ut, stannar en stund att granska
vattenkärlet, som står under takrännan vid köksknuten, och då hon går
uppför trappan, klappar hon i förbifarten så kraftigt om gamla Ilo, att
han morrar.

Bordet är dukadt. Under muntert prat sätta sig de fyra kvinnorna till
aftonvarden, som ätes utan skyndsamhet och oro, liksom i förbund med
kvällens långa, ljusa skymning.




I köket har man redan slutat sysslorna. Maja öppnar dörren för Ilo, som
förnöjdt slickande sig om munnen långsamt lunkar ut på trappan. Sakta
stänges dörren åter, och man hör intet mer af hushållerskorna.

Men Astri har ännu mycket att tala om för Helma, och bädden därinne i
det nätta hörnrummet lockar henne mindre än den ljumma kvällsluften ute
på trappan.

— Hör, Helma! så sade mor och syskonen: Dröj icke länge borta, man
blir tung af att bo i ödemarken. — Men fastän mor är mor och syskonen
syskon, som man älskar, längtade jag dock alltid bort från den stora
staden med de många främmande människorna, de höga husen och gatornas
bullrande vagnar.

Så tyst den vägen är, som från stationen leder hit! Så tyst! Som stora
flickögon blickade sjöarna efter mig och träden hängde nyfikna öfver
gärdesgårdarna. Men det säg icke skjutsgossen, ty då jag bad honom
sakta farten, säg han småleende på mig och frågade, om det syntes någon
ekorre i skogen. Vi åkte genom små nätta byar, där det var så tyst i
gårdarna, så det såg ut som bodde där ingen utom hönsen, som spatserade
i trädgårdstäpporna. Så kommo vi till en stor skog, och jag bad gossen
stanna, ty jag gladde mig så mycket åt några unga björkar, som speglade
sig i en liten sjö. Men gossen såg åt andra sidan, och så sade han
alldeles utan oro: Där sprang ju en räf! En räf, Helma! — Så stannade
vi icke, förrän jag såg dig och hela gården och allt detta, som är
underbart som en saga.

Helma ser leende på Astris unga ansikte och säger blott: Berätta ännu
något.

Astri ser fundersamt utåt sjön.

— Hafvet, som är kring staden, där hemmet och mor är, det är också
något underbart. Men det har en annan tystnad än sjöarna. Det är så
stort, att jag ej vågar andas, då jag blickar långt utåt. Det är som
en stor sångare, som sjunger så, att man icke kan säga något med ord.
Men då stormvinden far öfver det stora vattnet, kan man höra en gammal
guds dånande stämma. Jag tänkte, han vredgas visst öfver mäniskornas
orättvisor i de kringliggande länderna. — Jag blef allvarsam. — Men då
sade mig en gång en våg, som vinden förde så högt mot stranden att den
kysste min skospets: Barn, far till det inre af ditt fagra land, till
sjöarna, som hviska mildt som kvinnor, din själ är ömtålig, och du blir
sorgsen af hafvets oro. — Och nu är jag ju midt inne i det fagraste
landet, det egna landet, säger Astri och ser gladt på Helma.

Men Helma säger: Tala ännu om något från staden, du kära.

Astri sitter tyst en stund, och Helma säger icke något.

— Helma! börjar Astri åter. — Mor sade en gång till mig: Lifvet känner
du icke. — Men jag tänkte: Har jag icke ögon till att se och öron till
att höra. — Ensam gick jag ut att vandra på en stor gata. Jag mötte
många människor, fäder och mödrar, systrar och bröder, eller många
af dem, som visst bilda det som är lifvet. Men somliga hade alltför
sorgsna och missmodiga ansikten och andra åter kanske alltför glada.
Jag såg vagnar, som mjukt rullade fram på den släta stenläggningen, och
i vagnarna lutade man sig bekvämt mot mjuka karmar. Samtidigt såg jag
en gammal kvinna, som såg mycket trött ut, streta fram på gångbanan
bärande en alltför tung börda. Jag såg unga kvinnor, med blickar likt
dämpadt oroliga lågor, lättjefullt vandra på promenaderna, liksom
väntande något af vårluften, som sänkte sig öfver staden. Så såg jag
små barn, som stodo i gathörnen och sålde tidningar. Andra sutto på
stentrapporna och utbjödo blommor. Jag märkte, att många barn sprungo
barfota på de ännu kalla gatorna; jag stannade och frågade en gosse:
Hvarför är du utan skor? — Därför att jag icke äger några, sade han och
såg ned på sina röda fötter. Men i detsamma sade han så gällt, att jag
ryckte till: Köp blommor! — Han sålde anemoner, nattvioler och helt
unga konvaljer. Jag glömde gossens bara fötter och köpte blommorna för
blommornas egen skull.

Men när jag sedan vandrade hemåt, tänkte jag åter på det, som icke
gjorde mig glad. Och då man helt obekymradt sade mig: Sådant är lifvet!
då tänkte jag: Människornas lif är icke vackert. Det är orättfärdigt.
Nu vet jag det. Nu känner jag lifvet.

Men jag är ju en flicka, jag kan icke tala högt till alla de tanklösa,
sorgsna, trötta och alltför glada, min röst skulle icke höras. Och det
är endast de små barnens hufvuden man kan fatta mellan sina händer och
säga sakta: Låt oss vara goda! — Och jag for bort från staden, hvars
själ icke ändrar sig efter min tanke, och jag vill också tänka på
sådant, som fröjdar mig. — Jag är glad att vara hos dig. Du skrattar
icke åt mig, om jag alltför länge stannar att betrakta en blomma, ett
ansikte eller solskenets lek under löfverket. Du fattar min tystnad
lika väl som det jag kan säga med ord.

— Du kära, säger Helma, du har kanske alltför tunga tankar, du är ung
och ömtålig. Så tillägger hon glädtigt:

— Se på syrenernas ännu ej utspruckna blomklasar, där sträcker sig ett
helt fång in genom ditt öppna fönster. Snart komma rabatternas alla
blommor, som ännu gömma sig, och då stannar visst din längtan hos dem
hela blomningstiden, och du stannar hos mig. Båda växthusen stå fulla
af allehanda ömtåligare blommor, som väntat på dig.

Det lyser en glimt i Astris ögon, och hon går på tå nedför trappan.
Välbehagligt sträcker hon ut armarna och säger sakta: Är tystnaden
någonsin djupare?

I detsamma höres i skogsbrynet gökens lustiga rop. Förvånad ser Astri
upp till Helma på trappan.

— Det är maj, säger Helma leende. Och Astri hviskar ut mot skogen:
Somna, sommarfågel, klockan är tolf.

— Ja det är tid att gå till hvila, du är visst trött af färden, säger
Helma.

— Trött är jag icke, kanske litet sömnig och glad, svarar Astri och går
med dröjande steg åter uppför trappan.

Men ännu länge stå fönstren öppna i hvita gården, som ville man fånga
in all doft från skogen och länge lyssna till majnattens tjusande
tystnad.




Solen bildar en guldkil på bäddens fina hufvudkudde. Astri vaknar.
Hon är sömnig och trycker kinden med en lycklig suck mot kudden. Men
solskenet, som snart gjuter sig öfver hela bädden, håller henne vaken.
Hon vänder sitt ansikte mot solen och tänker: Sol, sol, det är maj
ännu, du får blott kyssa min kind, mitt hår och min mun — men vänta
till juni och juli, då du är het och full af glöd, då skall du få
kyssa min fot, min barm och min skuldra. Jag vill möta dig därnere vid
badstället, och jag skall afkläda mig inför dig i jublande fröjd. Och
då är det sommar, sommar!

I ett nu är hon uppstigen från bädden, och hastigt gör hon sig i
ordning till morgonmåltiden.




Innanför matsalsdörren stannar Astri i undran öfver tystnaden. Sofva
alla ännu? Hon frågar klockan, som står i vrån. Den säger åtta. På
bordet finnes ingen morgonfrukost. Hon går att öppna ett af fönstren,
sätter sig på fönsterbrädet, skuggar ögonen med handen och blickar
ut i solskenet, som ligger öfver trädgården och öfver de längre bort
liggande ängarna, skogarna och sjöarna. Ingen vind blåser. Intet är
som skapar oro. — Jag är lycklig, tänker Astri, för solens skull, för
blommornas skull. Jag andas och ler utan oro.

Sakta öppnas dörren till köket, och den nätta, ljushåriga Kirkas kommer
in med teet. Hon hälsar med ett förvånadt leende.

— När vaknar man i hvita gården, frågar Astri.

— Mycket tidigt, svarar Kirkas, men vi tänkte, att gästen från staden
skulle hvila sig längre.

— Jag ville icke sofva bort morgonen. Tro mig, jag är icke i släkt med
staden. — Men säg mig, Kirkas, huru länge har Ni varit i gården, och
från hvilken by har Ni kommit?

— Två somrar och två vintrar har jag varit i gården, och nu blir det
den tredje sommarn. Jag är från skogstorpet där bortom sjön.

— Och Ni längtar aldrig härifrån?

— Nej, säger Kirkas. Det kommer ju stundom på kvällen någon liten oro i
hjärtat eller hufvudet, liksom en nyfikenhet på något annat. Men då vår
värdinna läser upp för oss historier ur böcker, då hon berättar för oss
om händelser i andra länder, är det som hade man rest de långa vägarna
och skådat allt med egna ögon. Då blir man åter lugn.

— Ja, det visste jag ju, säger Astri, nickar gladt till Kirkas, som med
lätta steg går ut ur matsalen, och hon tänker: Jag håller af dig Kirkas.

— Astri sätter sig vid bordet och börjar smaka på kakorna, som
frestande dofta i fatet på det nätt ordnade bordet.

En dörr öppnas, Helma tittar in från ett angränsande rum, skrattar och
säger:

— Men du är ju sömnig ännu! Astri skyndar glädtigt till Helma.

— Se på mig! Det var solen, som väckte mig. Den kom in och såg så länge
på mitt ansikte, att jag vaknade.

— Men det har du redan förlåtit, du som älskar solen, säger Helma och
går att servera teet.

— Ja, svarar Astri och tänker redan på något annat. — Hvarför skrifver
du böcker, Helma?

— Helma ser uppmärksamt på Astri och svarar strax: Därför, att det är
mig en stor glädje.

— Men hvarför skrifver också du om kärleken, eller det, som sammanför
männen och kvinnorna? Är detta så stort, säg, Helma!

— För de flesta det starkaste, säger Helma, och skjuter brödfatet till
Astri.

Astri tar en kaka, men börjar icke att äta. Nästan hviskande säger hon:
Jag har också skrifvit i en bok om de käraste ting. Men boken är sådan,
att ingen främmande kunde förstå den. Till far, som är död, kunde jag
skrifva allt i många små bref, som han kunde förstå och älska. — Kände
du fars hjärta?

— Det tror jag, säger Helma hastigt, och ser ned på sin hand, som
prydes af en säregen ring. Men strax ser hon åter leende på Astri.

— Du ville ju tala om din bok.

Det glänser i Astris ögon och hon börjar tala mycket allvarsamt.

— Då boken ligger sluten, är den som en hvitklädd flicka, som döljer
sitt ansikte. Den är så hvit som ett moln, som vinden om sommarn
lekande blåser ut på himlen. Den har intet namn. Dess dräkt prydes
endast af en bild af fuchsians första blomma.

Då jag var tolf år hade farmor en blomma, som hon kallade Kristi
bloddroppe. Hon var mån om blomman, och den stod alltid i solskenet
allena vid ett af fönstren. Farmor talade icke mycket, men därför var
hon hvarken sorgsen eller ledsen. Nästan allt fick jag tänka ut om
hennes lilla bokhylla, om bilderna på väggen och om blommorna, som
växte i krukor på fönsterbrädena. Men ingen blomma var så vacker som
farmors älsklingsblomma, fuchsian. Jag älskade den. Och utan att jag
visste det, hade i min tanke födts en sång om denna blommas egenheter.
Jag gjorde mig en bok och ville skrifva upp min sång. Men i mitt
hjärta fanns så många tankar, som jag kunde säga ut med så många olika
ord, att jag blef nästan skrämd af lycka. Och innan kvällen hade jag
skrifvit en lång historia om fuchsiablommans hemligheter. Sedan skref
jag något till hvarje blomma jag lärde känna, om dem, som om sommarn
växte på ängarna, vid bäckarna och i skogarna. Och de kommo mig alla så
nära, och jag älskade dem som hade jag känt dem redan innan jag föddes.
— Helma, så sade syskonen: En blomma är blott en blomma. — Men en
blomma födes, upplefver mycket och dör. Hon har många vänner och solen
själf kysser henne. Hon är mera än ett smycke af guld och rikare än en
ädelsten, ty hon har många hemligheter i sin stjälk och mycken glädje
samlad i sin krona.

Astri ser på Helma, men då Helma icke säger något, fortsätter hon: Så
har jag skrifvit om sparfvarna, om sommarfjärilarna samt om det jag
fattat af stjärnorna, som om vinterkvällen lysa på himlen.

Men när tiden gått tre år framåt, hade jag blifvit så gammal att jag
skulle till nattvard i kyrkan. Det var en stor och märkvärdig händelse.
Man skulle säga: jag tror, jag tror, fastän man tänkte: jag undrar och
har icke förmåga att tro. Och därför skref jag i min hvita bok: — Du,
du som älskat och dött, se på mig. Jag har visst ingen tro, men jag
älskar Dig. Jag älskar Dig därför, att Du hjälpte de sjuka, sorgsna
och trötta. Jag älskar Dig därför att Du älskade blommorna, fåglarna
och de små barnen, andras barn. Jag älskar Dig för de ord Du talte på
berget. Jag älskar Dig därför, att Du utan fruktan sade inför kejsarne:
Det är jag. — Ditt sätt att lefva är mig frälsning till en stor glädje.
Men inför Din död blir jag blott upprörd och känner en stor sorg öfver
mänskornas gränslösa hårdhet. — Helma! Då man tänker så, måste man ju
också säga så.

— Du kära, säger Helma, har du ännu skrifvit något?

Astri tänker en stund och så säger hon leende: — Ja, jag har skrifvit
om solen, som är öfver alla. Hon tar från skålen en sockerbit, sticker
den hastigt i munnen och ser uppmärksamt på, hur Helma ordnar om
blommorna i glasvasen. Så börjar hon åter prata.

— Om den makten, som sammanför männen och kvinnorna, har jag ingenting
kunnat skrifva. Jag känner den ju icke. Men jag har läst om hurudan den
kärleken är, som de begära af hvarandra. De taga ju allt, allt, alla
tankar taga de af hvarandra och lämna intet annat kvar än ett bundet
hjärta. Jag fruktar för den kärleken. Jag vill vända mitt ansikte från
den och värja mina ögon med handen. Du vet ej Helma, hur rik jag är,
allt är mitt eget, mitt hjärta och mina tankar och mina båda händer,
som intet begära.

— Här i ödemarken får du visst behålla din rikedom, säger Helma och ser
ömt som en mor på Astri. — Men man råder icke alltid ens öfver sitt
eget hjärta. Blommorna och träden äro ju icke vindarnas herrar. De
böjas och skälfva och gifva sin doft och fägring, då vindarna smekande
spela i trädgårdarna och på ängarna. — Men låt oss nu tänka på något
annat, låt oss gå ut i trädgården.




Det är en mycket varm dag. Astri och Maja komma från skogen. Astris
röda hätta lyser ända till gården, då de komma fram ur skogsbrynet.
Maja bär i sitt förkläde en stor knippa torra kvistar, son hon samlat
till bränsle. Hennes svettiga ansikte skiner af belåtenhet. Men Astri
ser stundom nästan bekymradt på Maja. Hon ville säga alldeles vänligt:
Trampa icke så tungt Maja! Hör du ej, hur det suckar under dina steg.
Tänk på alla små blommor och myror, som dö under dina breda fötter!
Men, tänker Astri — Maja är visst mycket tung, hennes barm är ju under
tröjan som stigande vatten i en trång bädd. Hennes spändt uppsnurrade
hårfläta väger visst mer än ett stort kålhufvud. Man kan därför icke
säga något till Maja. — Och Astri går lätt på tå bredvid Maja och
säger blott: Se, se så vackra blommor, som växa på vägarna. — Men Maja
skrattar åt Astri som åt ett lekande barn.

Då Astri kommer in i sitt rum, lägger hon sig på den lilla soffan
och somnar. Skogens tunga, söfvande dofter ha sugit sig in i hennes
ögonlock. Hon sofver länge.

Klockan i matsalen slår två klingande slag. Astri vaknar och ser
i detsamma genom fönstret, huru Maja kommer genom grinden med
vattenämbaret. Hon börjar tänka på Maja som icke kunde se, att skogen
är så vacker som den är. Och det, som Maja gjorde åt det unga trädet!
Hon sade: — Jag måste göra mig en rifva. — Och så gick hon till en
ung björk och skar, innan jag visste af det, en stor flik från dess
fjuniga, mjölkhvita stam. Jag såg hur det unga trädet skalf af smärta.
— Hur kunde du, Maja? Ser du det gapande såret! Maja såg frågande på
mig och sade: — Jag gör ju bara en näfverrifva. — Men en näfverrifva är
en dyrbar flik af den unga björkens sammetshud. — — — Kirkas har sagt
mig, att det är en ung hosbonde, som vill taga Maja till hustru. Jag
undrar öfver detta. Kan man hålla af Maja?

Då jag om kvällen sitter på trappan, och vinden sakta smekande far
öfver vår hvita gård, och jag knäpper mina händer och lyssnar, då tror
Maja, att jag är sorgsen, och hon ömkar sig öfver mig och säger: —
Lilla fröken, så ensam Ni är. — Jag säger intet, jag nickar leende och
tänker: Stackars Maja, så blind du är, som ej kan se, hur aftonvinden
kysser mig, och hela sommarn, som är kring mig lik en omfamning. Och då
solen glöder och färgar sjöarnas vatten i purpur, och skogarnas skuggor
blifva djupa och svarta, och jag säger till Kirkas och Maja: — Låt oss
vaka till midnatt och skåda härligheten! Då sätter Maja sig med oss
på trappan. Hon tittar blinkande på solnedgången, börjar om en stund
gäspa, stiger långsamt upp och slår med handen åt aftonrodnan på samma
sätt som man gör åt en bukett af pappersrosor och glitter. Så går hon
och låser grindstugan och boden och smäller till bastudörren, som stått
på glänt. Då allt är stängdt, går Maja in och lägger sig. Sådan är
Maja. Kan man älska Maja? — — —

Astri väckes ur sina betraktelser af en knackning på dörren. Det är
Kirkas, som söker i hela huset efter värdinnan. Till gården har kommit
en ung man, som önskar tala vid husets härskarinna.

— Ack, det är den nye trädgårdsmästaren från den stora byn på andra
sidan sjön, säger Astri. Han kommer för att se trädgården. Vår värdinna
har visst gått till torpet i skogen. Hon väntade mannen redan igår. Jag
skall tala vid honom. Bjud honom att vänta i matsalen. Kirkas gör en
förstående nickning och går.

Astri går genom rummen i hopp om att ändå finna sin värdinna
hemma. Endast husets svarta kattunge dansar i ett af rummen som en
hvirfvelvind och skjuter från soffans karm som en pil till Astris
fötter. Hon tar det lekande djuret i famnen och går till matsalen.

       *       *       *       *       *

Det är en högväxt ung man med ett friskt ansikte, som hälsar Astri med
en bugning och säger sitt namn.

Astri räcker honom handen med orden: — Ni kommer från den stora byn på
andra sidan sjön?

— Ja, svarar den främmande något undrande. Och innan han hunnit säga
något vidare, har Astri redan upplyst: — Vår värdinna är icke hemma,
men jag tror mig kunna ordna köpet af blomplantorna och visa Er de
sjuka krusbärsbuskarna. Den främmande ser road ut. Men Astri märker
icke glimten i hans ögon, ty kattungen, som hon hållit i händerna,
klättrar upp och rufsar henne i håret. Hon försöker lösgöra sig från
de små tassarna, men de äro som kardborrar, och den unge mannen måste
skynda henne till hjälp. Men katten blir förnärmad, spottar åt mannen
med öfvertygelse och far som en blixt ut ur rummet. Den främmande
skrattar, Astri skrattar och hon märker att den unge mannen är vacker.
Hon undrar öfver hans ljusa hår, hans ögon och hans fina händer. Hon
ser hastigt liksom misstroende på honom och säger: — Ni är väl den nye
trädgårdsmästaren, som skulle komma för att se om våra blommor?

Då säger den unge mannen godmodigt leende: — Nej, jag är icke den
väntade nye trädgårdsmästaren. Jag har kommit från vår stora stad i
söder och har uppställt en altartafla i kyrkan i byn. Pastorn berättade
mig i dag om den ensamma hvita gården vid ljungheden. »Traktens
underbaraste gård», sade han. Strax gick jag till stranden, sköt ut en
båt och rodde öfver sjön. Jag fastgjorde båten vid den lilla bryggan
därnere och kom ända upp till grinden. Och innanför grinden fanns
en trädgård och midt i trädgården ett lågt, hvitt hus. Jag stannade
lyssnande och såg. Sakta öppnade jag grinden och steg djärft på
trädgårdens tysta gångar. En obetvinglig lust att göra några bilder af
denna tysta gård, väcktes hos mig. Och därför står jag nu här för att
begära tillåtelse att få förverkliga min önskan.

Astri känner en lätt rodnad på sitt ansikte, men säger lugnt och
liksom pröfvande: Ack, Ni är målare! Vår värdinna nekar sällan till
något. Jag tror mig kunna gifva Er tillåtelse att göra de bilder Ni
önskar. — Men säg, kan Ni måla solskenet, som ligger på väggarna och
fönsterrutorna? Får Ni det fatt, då det glittrar under löfverket på
gångarna i trädgården? Kan Ni gissa hvar det finns, då det lyser från
vallmoblommorna?

— Jag gissar att det finns ett solsken, som är blommornas eget, fastän
de nog fått det af den stora solen, säger den unge mannen lifligt. —
Men de gömma det i sina kalkar och höja sina hufvuden. Vallmoblommorna
äro de mest solfyllda, men de tåla icke vinden. Har Ni märkt, huru kort
deras lif är? En kvällsvind kan bortföra hela blomman.

— Ja, säger Astri och ser undrande på mannen, som vet något om
blommornas hemligheter.

— I dag tillåter vinden mig dock icke att fånga solsken från
trädgårdsgångarna och fönsterrutorna, säger den unge mannen småleende.
— Hör Ni, hur han spelar därute och gungar själfsvåldigt i träden! Och
molnen kör han rakt mellan oss och den stora ursolen. Jag måste vänta
tills han somnar, af sina egna melodier. Jag får komma en annan dag.

Han gör en långsam bugning till afsked. Men hans blick dröjer länge vid
Astri. Hon märker det, och då hon räcker honom handen, säger hennes
korta blick: Ingenting begär jag, och intet vill jag gifva.

Men hon följer den främmande nedför trappan och ser efter honom ännu,
sen han sakta stängt grinden efter sig, och långsamt vandrar mot
stranden genom talldungens pelargångar.

Då Astri åter kommer in i sitt rum, går hon till spegeln, lyfter
långsamt dess fina tyllslöja och betraktar noga sitt ansikte. Och
hennes skälfvande tanke hviskar: Det är vinden, som krusar insjöns
djupblå yta. Men lugn bor i djupet, och mot kvällen blir grumlet till
klarhet. När jag kammar mitt hår till natten, skall jag stå inför dig,
min spegel, du, som är sann och ingenting döljer, och du skall finna
min blick lugn, sömnig och lycklig. Till i afton klockan tio skall
slöjan täcka dig. Ingen annan än jag får se sin bild i dig, ty du är
min. Jag aktar dig, min skatt, framför allt för solen, som är starkare
än du. Den skulle bränna dig och grumla dig och taga all din glans, och
du kunde ej längre säga mig sanningen. Solen är för dig, som vinden för
insjöns spegel, som grus i källan och lika farlig som jag anar, att
männens brännande blickar äro för unga kvinnoögon. Akta dig, låt slöjan
täcka dig!




I trädgården blomma nu de gladaste blommorna, ty det är midsommar.
Astri går till rabatterna, lyfter på fuchsiornas tunga blomknoppar,
till rosorna går hon och tänker: De äro alla som små barn, som låta
lyfta sina ansikten, och som man kysser på kinderna.

Där kommer Helma genom grinden med ett tennstop i handen. Astri skyndar
att möta henne. Med glädtig min visar Helma stopets innehåll.

— Finns det redan så mycket smultron i skogen, säger Astri, och gör en
förvånad figur med munnen.

— Ja, och ännu mycket mera, svarar Helma. — Jag har redan smakat mig
mätt. Tag nu dessa att fröjda dig med, men gå sedan att plocka andra.
Ty de vänta alla just däruppe i solbacken. Somliga gömma sig under
bladen, men sök upp dem, de äro stora, nästan mörkröda och tunga af
saft. Och de, som öppet glänsa i solskenet de ropa: tag oss, tag oss!

Astri smakar på ett och ett af bären, så tar hon flere åt gången. Hon
är nöjd och säger icke något.

Men Helma stannar vid en krusbärsbuske och säger bekymradt: Aldrig
kommer min trädgårdsmästare.

Och nu får hon höra historien om den oväntade gästens besök.

— Helma! Innanför grinden skall han komma, midt in i trädgården. Tänk,
om han ändå icke aktar blommorna. Han bar sitt hufvud så högt — slutar
Astri sin berättelse.

Men Helma ser gladt på Astri och säger blott: Låt oss tro det bästa om
den främmande unge mannen — och hon skyndar in till sitt arbete.

Astri hör, hur Kirkas och Maja skratta i stora arbetsrummet. Hon
skyndar uppför kökstrappan.

— Kan Ni inte komma ut och skratta i solskenet, säger hon, och ser
turvis på de båda flickorna, där hon står i dörren.

Men Kirkas skjuter blixtsnabbt spolen och slår till en tråd på sin väf
och säger: Jag ville göra lärftsväfven färdig i dag.

Astri går och bjuder henne bärstopet. Kirkas smakar på bären och lämnar
stopet leende tillbaka. Astri går till Maja, som sitter i den långa
träsoffan stickande strumpa. Maja sträcker ut sin hand. Astri fyller
den med de präktiga bären sägande: Vår värdinna har själf plockat dem.
Maja skrattar, slår i sig bären i två tag och börjar åter sticka.
Men Astri ställer stopet på soffan, fattar Majas stickning mellan
fingerspetsarna och ser ömsom på stickningen och på Maja.

— Men Maja, en mansstrumpa gör Ni ju, en mansstrumpa, och så tjock, så
sträf och så ful!

Maja säger intet, men hennes stora ansikte rodnar.

Astri tar sitt stop och går mot dörren. Men nu har Maja tänkt ut en
sak, och hon säger brådskande: Lilla fröken, jag skall gifva dem åt min
broder.

— Strumporna ja, säger Astri, som redan tänker på något annat. Hon
nickar gladt och går ut.




Astri går i trädgården och tänker: — Så lycklig som nu har jag visst
aldrig varit. Icke ens då, när jag var liten. Då fanns det nog så
många sorger. Då fick man icke bo på landet, där det fanns ängar,
skogar och mycket blommor. Och fick man midt i hetaste sommarn vistas
på någon landtgård, var det just så länge, att man lidelsefullt hann
förälska sig i kalfvarna, som hoppade mellan strandens albuskar, och
kycklingarna, som spatserade på den gröna gräsplanen. Men så en dag
fördes man af ett otäckt rusande tåg åter till staden, där far hade
sin tjänst och mor mycket att ordna i hemmet. Och borta voro skogarna,
ängarna och alla blommorna, kycklingarna och de små lammen, som voro
så hvita och rädda! Och man grät länge om kvällen, tyst, så att ingen
visste det. Ty far och mor voro fattiga. Och de hade äldre barn,
syskonen, som sleto skor och strumpor och behöfde så mycket. — — —

Aldrig fick man heller en sådan docka, som man sett i ett butikfönster.
En sådan docka, som man längtade att få hålla i sin famn och vyssja
till sömn. — — —

Det fanns andra små flickor, som ägde sådana dockor, som kunde sluta
sina ögonlock, dockor, som kunde, då man helt litet tryckte på dem,
säga mamma, dockor, hvilkas armar man kunde ställa så, att de sträcktes
emot en. — — —

Men då vi lekte i en stor trädgård, där det icke fanns några blommor,
lämnade de små flickorna ofta sina dockbarn liggande på näsa i den
dammiga sanden. De klädde dem sprittnakna och föreställde sig icke
alls, att dockorna fröso. Jag kunde aldrig förstå dem. — — —

Jag hade också en docka, en gammal docka, som jag ärft af äldsta
syster. Den var icke vacker. Dess näsa var sliten. Dess svarta peruk
hade lossnat i limningen. Men hon kunde sluta sina ögonlock. Jag
vårdade henne, tvättade hennes glansiga ansikte, kammade försiktigt
den löst sittande peruken, och så gjorde jag åt henne kläder, de allra
nättaste kläder. Och jag älskade henne. — —

Så en dag, då jag gjort henne en hatt, som jag med en liten nål fäste
vid peruken, ville jag gå ut till lekplanen. Men just då jag kom
utanför gårdens port, kom en häftig vindpust och förde med sig dockans
hatt och peruk. Jag blef först häpen. Men då jag såg dockans skalliga
hufvud, som hade ett stort hål midt i hjässan, blef jag förskräckt
och började springa efter den bortflugna hatten. — Där kommo några
skrattande pojkar springande emot mig. — Jag minns dem alla så tydligt.
— En af dem fick syn på dockhatten, som låg i rännstenen. Samtidigt såg
han mig komma springande med dockan tryckt mot bröstet. Och i ett nu
hade hans smutsiga fot trampat den lilla hvita hatten alldeles platt.
Och de andra pojkarna skrattade åt mig och min docka. Jag kämpade med
gråten. Jag gömde dockan under mitt lilla, spända förkläde. — Men
gossen hade stungit sin bara fot på nålen, som höll ihop peruken och
hatten. Och snopet haltade han bort med sitt muntra sällskap. — Men jag
tog icke upp hatten, ty den var smutsig. Min docka skulle icke bära en
hatt, som man trampat i smutsen, nej aldrig. Och jag grät icke, nej
icke, fastän mina läppar darrade och det skymde för ögonen. — — —

Jag minns, hur jag började gå hemåt och kom så till hemmets kökstrappa,
där bror satt och täljde åt sig barkbåtar. Han såg den stora knölen
under mitt förkläde. Jag ville gå uppför trappan, utan att säga något.
Men bror tog hastigt fatt i min korta kjol, och jag måste visa honom
dockan. Han undersökte den noga, den intresserade honom. Man kunde ju
se hela mekanismen för dockögonen. Så stack han fingrarna in genom
hålet på hjässan, och se, i ett nu var dockan utan ögon. — Då kunde
jag icke längre behärska mig. Jag storgrät häftigt, högljudt och gick
uppför trappan och såg mig icke mera om efter dockan, som blef mig så
främmande som en död. — —

Då jag något lugnad åter kom ut, satt bror och kikade på solen genom
glasbitarna, som utgjort dockans ögon. Och han var alldeles obekymrad
öfver min sorg, min stora sorg. — Men jag kom underfund med, att
vindarna äro farliga herrar, som man bör akta sig för, och att pojkar
äro sådana, som man icke kan hålla af. — — —

Kirkas kommer ut i trädgården med svarta katten på armen, och Astri
tänker icke längre på de sorger hon haft, då hon var en liten flicka.




Den unge målarn har landat med sin båt vid gårdens strand tidigt om
morgonen. Vinden har varit honom gunstig. Ohöljd har solen lyst öfver
gården. Tystnad har rådt i trädens kronor, stillhet bland blommorna.
Endast den ensamma aspen vid boden har darrat vid kvällsluftens lätta
suck.

Och Astri har gått och tänkt i hemlighet. Han gör mig nyfiken, den
unge målarn, eller hans arbete gör mig det. Dock önskar jag, att han
redan vore färdig med sina bilder. Jag kan ju icke klä af mig skor
och strumpor, då solen vill kyssa mina fötter, när jag sitter och
flätar små bastkorgar i trädgården. Han kunde gå förbi och se den
bruna pricken på min högra vrist. Så kan jag icke sträcka ut mig på
trädgårdssoffan och kanske somna, då luften är tung och varm och
ljuflig. Det kunde se lättjefullt ut, fastän det icke är så. Man rår ju
icke för den gode gudens sömnmedel, som strömmar från blommorna. — — —
Om jag vore en liten flicka skulle jag visst oförskräckt gå till den
unge målarn och säga till honom: Låt mig få se på de bilder du gör. Då
kunde jag springa omkring utan skor och strumpor och alls icke bry mig
om den bruna pricken om än den sutte midt på min näsa. — — — Men jag är
nu icke längre en liten flicka. — — —

Så glad han såg ut då jag mötte honom vid grinden, då, när jag förde
brefvet till byposten. Men när jag kom med min vattenkanna från källan,
skyndade jag förbi honom så att jag var andtruten då jag nådde trappan.
Hvarför? — — — Han borde icke få se in i växthuset, då jag är där och
vattnar blommorna.




Astri hör genom sitt öppna fönster, huru den unge målarn säger till
Helma, som är mycket vänlig mot honom: — Sådan lust till arbetet gaf
mig ej ens de små hvita husen vid det sydliga hafvets blåa bukter. Som
ett poem, en vemodig stilla dröm, är Eder hvita gård!

Det sydliga hafvets blåa bukter! Undrande minnes Astri, hur hon i
tanken skådat de främmande städernas hvita hus stå i en ständig sommar,
och hon ville ropa till den unge mannen: Berätta, berätta hela dagen
och natten med, jag ville veta, om din verklighet är lika skön som min
dröm.

Astri fäster sin röda hätta på hufvudet, lyfter på spegelns slöja, ser
hastigt på sin bild och går ut.

Hon ser, att målarn just ämnar rasta med arbetet. — Han skall till
pastorns gård att spisa, tänker Astri och går nedför trappan. Men den
främmande kommer henne till möte och ber om tillåtelse att få lämna
sitt färgskrin i grindstugan.

Astri gör en förvånad, men glädtigt jakande böjning på hufvudet och går
in tillbaka för att hemta nyckeln till grindstugan.

Med dröjande steg kommer hon genom trädgården och öppnar grindstugans
dörr med en hastig blick på den unge mannen, en blick, som säger: Se
hur lycklig jag är, jag öppnar dörrar och stänger dem, allt hur mig
lyster. Hon går in i stugan, och den främmande, hvars ögon lysa af
glädtig uppmärksamhet, följer henne.

Det är en gammal stuga. Kring den hvitmenade spiseln har Kirkas strött
färskt enris. Torra björklöfskvistar sitta kvar i väggspringorna sedan
midsommarn och dofta behagligt ännu. I fönstret blommar en balsamin.

— Är denna blomma vacker, frågar Astri med en nyfiken blick på den unge
mannen, medan hon stryker balsaminens blad med handen.

— Icke så vacker som andra blommor, svarar den främmande.

— Men denna är Majas käraste blomma. — Ja, Ni vet ju ej, hvem Maja är.

— Förmodligen en af gårdens tjänarinnor.

— Ja, vi äro ju alla gårdens tjänarinnor. Men Maja tjänar oss med sin
styrka lika bra som en karl. Hon bär ensam allt vatten från brunnen. Då
jag om kvällen kommer med min kanna från källan och hvilar en stund vid
grinden, då springer Maja till mig och säger: Hur kan man vara så svag,
och hon lyfter upp den tunga kannan som den lättaste lilla tingest.

Den unge mannen ser leende på Astri och säger blott: Så underbart
förefaller mig Edert lif här i gården, så tyst och stilla.

Astri går till den stora gungstolen vid fönstret.

— Ser Ni, gungstolen här är hundra år gammal. Kan Ni se, hur den bjuder
Er att hvila i sin breda famn. Hon sätter sig på bänken vid fönstret.

Den unge mannen tar plats i gungstolen, medan hans blick oafvändt
hvilar på Astri. Så säger han plötsligt: — Nu dristar jag mig att
fråga, om Ni ville sitta så där en dag vid fönstret, klädd i denna
samma hvita klädning och med denna röda hätta på hufvudet, och att jag
så finge göra en bild af Er.

Astri drar sig förnärmad längre bort från fönstret.

— En bild af mig ville Ni göra. Det blefve ändå icke en bild af mig.
Jag ser ut, såsom jag är. Min själ skulle flyga bort med tankarna, och
det blefve en drömmande bild, icke en lefvande, vaken. Och en trubbig
näsa gör man icke bilder af.

— Jag nöjde mig också med en drömmande bild, och en trubbig näsa är
alltid ett tjusande ting i ett litet ansikte, också hos en bild, säger
den unge mannen ifrigt, stiger bullersamt upp från gungstolen och
sätter sig på bänken vid fönstret.

Astri drar sig längre bort och säger oroligt: — Har Ni sett Kirkas, hon
som tjänar oss med sin konst att tillreda de läckraste rätter, henne
kunde man göra en bild utaf. Hon har solsken i sitt ljusa ansikte, och
kan svänga sitt hufvud lika kvickt som gårdens spottande svarta katt.

Ömt leende säger den unge mannen: — Nej, nej, en bild af Er vill jag
göra, låt mig få göra det!

Men Astri skakar nekande på hufvudet.

— Låt mig då åtminstone få göra en bild af Er hand, fortfar den unge
mannen och fattar Astris hand.

Förvånad ser hon på honom. — En bild af endast min ena hand! En
besynnerlig bild!

— Ja, en säreget tjusande bild! Han håller upp hennes hand och talar
allvarsamt som i andakt. — Jag ser former som af vattendroppar på Edra
fingerspetsars undre sida. De gudomliga vattendropparna! Jag ser en
stor rikedom i Er tomma hand. Den är full af kostbara skatter, ty den
är smyckad med sin egen skönhet som med pärlor och guld af det slag,
som ingen kan köpa. Ett formgudens mästerstycke!

Astri drar oroligt leende bort sin hand och frågar undrande: — Hvem gaf
Er förmågan att se mera än det som synes? Hon ser pröfvande på sin hand.

— Förmågan att igenkänna och fröjdas öfver det som är skönt, den får
man visst af sin moder.

— Hur nämnde Er mor Er, då Ni var liten, frågar Astri lekande.

— Mor nämnde mig med så många olika, kära namn.

— Och far, frågar Astri.

— Far sade alltid: Sven, min son, min son Sven. Men far blef professor
i stjärnkunskap och tänkte mest på himlens stjärnor och planeter. Båda
äro de borta, både far och mor.

— Och har Ni icke någon syster?

— Nej, ingen syster, säger den unge mannen sorgset.

— Kanske Ni kunde vara för mig som en broder, som berättar historier
för sin syster. Jag heter Astri.

Det går en häftig våg af glädje öfver den unge mannens ansikte. Han
fattar Astris händer och talar ifrigt: — Ni har just något uttryck
som jag sökt och sökt, något eget, som jag känt, och dock är Ni en
främmande. Hans blick är så häftig, att Astri reser sig upp och säger:

— Jag vet icke, om Ni kan vara för mig som en broder. Ni är visst en
främmande som jag fruktar. Låt mig blifva ensam med mig själf.

Den unge mannen stiger allvarsam upp. Astri räcker honom handen. Han
lämnar grindstugan och går med långsamma steg mot stranden.

Astri är orolig och vill gå ut i trädgården. Men på bänken vid dörren
ser hon skrinet, som målarn lämnat kvar. Hon ville lyfta på locket
helt litet. Hon skjuter försiktigt upp hakarna — men nej — hon skjuter
dem in tillbaka. Var icke den lilla bilden, som han så hastigt gömde i
skrinet, då hon kom med nyckeln, ett flickhufvud med en röd hätta!

Astri går ut ur grindstugan, stannar en stund i trädgården och försöker
se på solen. Så skyndar hon att hämta sitt badkläde, ty nu är det
sommar, högsommar.




Från det lilla hvita badhuset hemtar Astri ett stort fat och går ut
på den liksom på vattenytan hvilande bryggan. Hon leker en stund med
det af solen värmda vattnet, silar det mellan fingrarna och låter det
droppvis från handen falla tillbaka i sjön. Men så i ett tag fyller hon
fatet därmed och går in i badkammarn.

Hon klär långsamt af sig och tänker på, huru Maja från bryggan plumsar
i vattnet och pustar och pustar. Det är icke vackert. Och Kirkas, som
skriker så gällt för hvarje litet steg hon tar ut på den sluttande
sjöbottnen. Nej, jag vill tvätta mig härinne, tyst och stilla, jag
kunde kanske skrika som Kirkas. Jag vill ej störa tystnaden, som sofver
så tungt i solgasset öfver sjön och stranden. — — —

Insvept i badklädet öppnar hon dörren, sticker försiktigt ut foten
pä sanden och blickar leende mot solen. Hon går några steg i den
fina sanden och låter klädet falla från skuldran, hållande det fast
öfver höfterna. Så ser hon åter som pröfvande mot solen och fäller
klädet till marken. Skylande för hon handen öfver sin barm, som är
sval och fuktig af badet, medan hon uppmärksamt lyssnar till de tysta
stränderna. Så breder hon klädet på sanden och lägger sig med en suck
af välbehag på den varma bädden.

Men öfver sjön ler en glädtig vind och sänder lekande några matta vågor
mot badstranden. Men de sömniga vågorna nå endast en flik af badklädet,
de falla trötta tillbaka och somna. Och Astri aktar icke på deras
klunkande ljud, ty hon vet nu endast af solen och talar helt sakta.

Sol, se på mig. Jag är naken och liten och har ingen blygsel inför dig.
Du är ju den stora kärlekens öga, som strålar öfver mig och välsignar
mig. Din värme är den gode gudens andedräkt, som ger åt allting
lefvandets gåfvor. Du ljusets konung, dagens härskare, du gläder mig om
morgonen, om middagen och ännu sent om kvällen, då du i skönhet somnar
in där bortom skogen. Jag ville sjunga en sång för dig. Jag kan det
icke, jag är som sparfven, fjäriln eller sländan. Du älskar mig ändå.
Du ler ju åt min tysta sång och kysser ej allenast vårens svala och
sommarns näktergal. Jag badar i ditt granna guld, jag ligger som en
uppslagen bok, ansikte mot ansikte ler jag mot dig och sluter mina ögon
och somnar i vällust inför din glöd. — — —

En liten fågel flög från trädet och satte sig på badhustaket, nickade,
tittade hit och dit, höjde på hufvudet och lät höra en gäckande rolig
drill.

Astri öppnar ögonen, täcker sig hastigt med en flik af badklädet.

— Hvem är du, som kommer och väcker mig? Så nyfiket du tittar där från
taket, jag ser dig nog! Du förstår mig icke, jag ser, hur du undrar
öfver att se mig ligga naken på stranden. Jo, jag skall säga dig. Solen
älskar mig, och jag älskar solen. Människorna kalla detta också solbad,
med hvilket de bota sina sjukdomar. Men jag är lika frisk som du och
alla löfven där i den unga björken.

Solen älskar visst dig också ett grand. Jag ser, hur han kysser ditt
lilla glänsande fågelhufvud. Därför kan du också sjunga.

Men tänk lilla fågel, att det finns de, som skymma bort solen. Du
frågar »hvilka» med en knyck på din fina nacke. Jo, du känner icke
människorna, som bygga mycket högre hus än den högsta fura du suttit
i. De bygga husen tätt invid hvarandra, så som soldater ordnas i en
krigshär. De bygga dem i långa rader mot hvarandra och lämna kvar en
liten hård väg på marken, som kallas gata. Gata! Ett fult ord, icke
sant, lilla fågel!

Du känner visst icke heller de djur, som gömma sig för solen,
nattlappar, grodor och råttor. Råttorna de älska mörkret, och det finns
ingenting i världen, som försonar oss med dem. Om man också bjöde mig
in till ett paradis, där man funnit lyckan, och där alla djur vore
tama och tjänade människorna, så skulle jag icke gå öfver tröskeln,
då råttorna vore med. Jag skulle stå utanför dörren och ropa till den
gode guden: — Herre, herre, jag kan icke komma in i ditt paradis. — Jag
säger dig, lilla fågel, att om en råtta nu sprunge öfver mitt hjärta,
skulle jag dö lika visst som af ett dolkstygn. — Men du är vacker! Kom
och sätt dig en stund här på min hand! Du är rädd, sitt kvar då, men
sjung en sång om vår kärlek till solen!

Och Astri blef nästan skrämd för den lilla fågelns klingande kvitter,
som ljöd ut i den soliga tystnaden.

Hon svepte klädet omkring sig och gick in i badkammarn. Dörren gaf ett
knirrande ljud ifrån sig, sångarn på taket blef skrämd af ljudet, flög
bort och sjöng i flykten en kort melodi, och Astri försökte att sjunga
efter.

Men högst uppe i en björk satt fågeln ännu och såg ned på henne, när
hon rodnande och lycklig af solens kyssar vandrade upp mot gården.




Astri går förbi grindstugan och tänker på Sven målaren, som kom så
oväntad till gården, lik en vind, som börjar blåsa i solskenet. Helma
säger, att han är en älskvärd ung man med stora gåfvor, som man bör
akta. Jag har ju aktat honom så, att jag bad honom vara som en broder
för mig. —

Hvad är jag då själf? Endast en flicka, som man är god emot. Men jag
aktar mig själf mycket högt, därför att jag har förmågan att veta, hvad
godt och ondt är. Och jag vet, att jag vill vända mitt ansikte mot det
bästa, mot godheten, solen och blommorna. Jag åtrår icke det guld, som
ligger i bergen, de pärlor, som gömmas på hafvets botten. Jag pryder
mig med det guld, som finnes i solen, och lekande sträcker jag ut min
hand efter molnets regnpärlor. — — — Och min tanke kan föra mig till
främmande världar af stor skönhet, där människorna le mot hvarandra
i ett tyst förbund af godhet, då de mötas på soliga vägar, där alla
guldgräfvares, pärlfiskares och små skjutsgossars ögon öppnats för
det skönas säregna rikedomar, som öppet ligga i solen, i månen och i
stjärnorna, i blommorna, i luftens och vattnets friskhet. — — Jag vet,
att intet spel är skönare än vindens sång på den ensliga tallmon, där
man kan söfvas till ljuflig ro och ana den kommande tystnadens stilla,
vemodsfulla salighet — — Jag önskar icke skåda glänsande täflingar,
där männen pröfvas i väldig brottningskamp. Jag fröjdas åt kraften i
källans vatten, som genom tunga massor brutit sig fram, silfverklar,
för att skåda solen. — — Och inför ett människoansikte, omslutet af
skönhetens gloria, vill jag stanna i beskådande. — — —

Sven målaren är vacker, det lyser ur hans blåa ögon, och hans mun är
så högmodig, då han icke ler. Det har jag sett. Jag tror att han vet
mycket och kan mycket. Jag blir nyfiken. Jag ville, att han skulle
berätta för mig hvad han tänker. Jag tror han icke vill någon människa
ondt. Men hans blick och det sätt, på hvilket han höll mina händer,
gjorde mig skrämd. Han såg mycket sorgsen ut, då jag sade: — Ni är en
främmande, som jag fruktar. — — Jag vill vara vänlig mot honom nästa
gång, så att han inte är sorgsen för min skull.




— Hvar dröjer vår unge målare, säger Helma till Astri, där de gå i
trädgården sysslande med bastband, små käppar och saxar.

En lätt rodnad stiger på Astris kind och hon vet icke, om hon skall
säga något. Efter en stund säger hon kort: — Det är kanske bättre, att
han dröjer.

Ett gåtfullt leende går öfver Helmas ansikte. Astri har tyckt sig märka
det och tänker: Jag vill icke säga till mig själf något, hur kunde jag
då säga något till Helma.

Men Helma ser leende på Astri, som bundit en rosenstjälk alldeles
för spändt mot stammen. Astri klipper hastigt af bastbandet, binder
stjälken på nytt, mycket varsamt, böjer sitt ansikte öfver rosen, till
hvilken hennes tanke säger:

Röda ros, så sträng vill jag inte vara mot dig, du är tung af din egen
rikedom, din saft, din doft, din mörka färg. Du vill hänge dig i min
hand, du vill att jag skall bryta dig. Du sträcker din stjälk redan
långt från stammen. Jag kan icke taga dig, du dör af att skiljas från
stammen och trädgården. Jag binder dig af ömhet.




Vid frukosten ligger solsken öfver hvarje föremål i matsalen. Det
breder sig skrattande öfver den långa soffan, i hvars ljusblommiga
hörn svarta katten somnat med sin lilla tass mot nosen. Det gnistrar i
blomvaserna på det dukade bordet, som sänder ut sin doft af allehanda
grönsaker och frukter. Och omkring de fyra spisande kvinnornas hufvuden
är solskenet liksom en stor och förenande gloria.

Allt fröjdar Astri, blommorna, frukterna, också det lilla fatet, som
bjuder sitt kok af färsk potatis.

— Se, säger hon, vändande sig till Maja, denna fina, genomskinliga
frukt. Så god och silkeslen. Tänk ut, Maja, hvarför den så kan vara.

— Därför att den vuxit i fet jord, annat kan man ju icke veta, säger
Maja och skalar lugnt sin potatis.

Men Astri säger: Man kan också veta, att solen är jordens brudgum, den
skinande solen, åt hvilken jorden föder alla blommor och frukter. Bland
dessa är också potatisen ett solens underbarn.

— Kan man tala så om en potatis! Maja ser häpet bort till sin värdinna.

Men Helma har visst haft sina tankar på annat håll. Hon säger blott,
liksom en mor: — Äten, äten, mina kära barn, tagen mera af det och det.

Maja berättar om gäddan, som ryckte sig lös från kroken och dök
tillbaka i sjön, just då hon skulle draga den öfver båtkanten. Men så
fick hon desto flere abborrar i stället.

Men du är ju som en karl, Maja, tänker Astri.

— Du är bra, du är hurtig, Maja, säger Helma.

Kirkas, som om morgonen tar emot barnen, som bringa mjölk till gården,
berättar allehanda historier om dem. En gosse, åt hvilken Astri gjort
en pappersdrake så konstig som ett litet flygskepp, hade sagt: Skulle
Ni också kunna få vinden att blåsa?

— Var det den lilla ljushåriga, frågar Astri.

— Just han, linluggen, svarar Kirkas.

— Tänk, om vi det kunde, säger Astri ifrigt. Att säga till vinden: far
ut öfver ängar, tag fatt i båtarnas segel, hjälp barnens pappersdrakar
att flyga upp i skyn. Och om vi kunde säga, när han häftigt rasar: sof
och var stilla, då vore vi ju gudar och visste alla hemligheter. — —
— Kirkas, låt gossen komma in till mig i morgon! Jag skall göra hans
drake så lätt, att den som en hvit fjäril skall flyga upp i skyn, då
han själf med sin lilla mun blåser fart i draken. Och jag skall säga
till honom: — Se, vi få hjälpa till med våra fingrar och munnar för att
aflocka luften dess hemligheter, då oss icke gifvits gudagåfvan att
väcka sofvande vindar.




Så öfverdådigt strömmar middagssolen in i växthuset, att Astri
beslutsamt fattar i snöret, som trollar fram en lärftsgardin under det
rutiga glastaket. Hon sjunger helt sakta en melodi, så som man sjunger
för sig själf eller för de små barnen. Hennes små klackar smälla så
lustigt mot tegelgolfvet, att hon nästan ville skratta, då hon går
ut för att åter fylla sin tomma kanna i vattenkärlet, som står strax
utanför dörren.

Där kommer någon genom grinden. Astri ser upp. Det är Sven, målaren.
Astri skyndar in och fortsätter att vattna sina blommor. Hon lyssnar.
Han sjunger ju också han.

    Heta, brännande sunnanvind,
    slå upp din stora solskensgrind.
    Jag vill in,
    jag söker lyckan.

    Starka, brusande östanvind,
    tag fatt en trotsig hand och bind
    den vid min,
    som söker lyckan.

    Ljumma, stillsamma västanvind,
    lät dig fångas på silkeskind
    af min mun,
    som söker lyckan.

Nu står han redan vid den öppna dörren. Det lyser en obändigt tvingande
glimt i hans ögon. Astri ser ned på sina skospännen och säger: — Jag
tror, att mina blommor vilja hälsa Er. Hennes blick går oroligt öfver
de dignande blombänkarna.

I ett nu är Sven inne. Hans hand omsluter Astris hand alldeles så som
människorna hälsa hvarandra, då de stanna på vägarna att fråga och
svara. Men hennes kinder skifta hastigt färg, och hon vet icke hvad hon
skall säga. — Var det hennes själ den omslutit. — — — Hon ville stöta
bort den främmande mannen, köra honom ut ur växthuset, liksom syndare
köras ur paradiset — — — Men hon gör det icke. Hennes ögon, hennes
envisa ögon vilja se på hans ansikte, som strålar.

Sven slänger uppsluppet sin breda hatt af ljus filt på en bänk och går
bullersamt omkring i växthuset. Han berättar en historia om pastorns
tama björnunge, som rymde till skogen, och om ett säreget fågelbo, som
han funnit vid roten af en gran helt nära vid vägen. Och Astri lyssnar
med stor uppmärksamhet och gör många frågor. Men då Sven börjar utfråga
Astri om växthusblommornas latinska namn, då glimtar det i Astris ögon
och hon svarar segervisst: Althaea rosea, Saponaria officinalis, Mimosa
pudica — — —. Men hon märker, att Sven icke alls är uppmärksam på
det, som utgör hennes glänsande kunskaper. Hon blir leksam och svarar
själlfsvåldigt: hocus pocus, pocus hocus. — Och båda skratta de som åt
något mycket, mycket lustigt.

Sven sätter sig på en bänk, som står vid dörren, och lutar sig mot
ryggstödet med en suck, som ljuder så sällsam i Astris öra, att hennes
blick undrande går till honom. Hon märker, att han bär en mörk och
praktfull ros i sitt rockuppslag. Hon blir nyfiken, går närmare honom
och säger glädtigt: — Rosen där är visst från pastorns trädgård?

Men Sven drar sig längre bort från Astri och säger lågmäldt: — Rosen
är från Er egen underbara trädgård, syster Astri. Då jag gick förbi
rabatten, gled visst ett band upp, som hållit stjälken mot stammen, och
den föll tungt ned mot jorden, jag böjde mig ned, lyfte rosen upp i min
hand och bröt den, ty jag ville äga trädgårdens mest lefvande blomma.

Men nu går glädtigheten från Astris ansikte, och hon säger allvarsamt
som till sig själf: — Det är samma ros, som jag band så varsamt, det är
samma ros, som jag har älskat och vårdat. Den har Ni tagit.

Hon går till honom, rycker rosen till sig och säger: — Sven målare har
ingen rätt till mina blommor.

Sven sitter tigande kvar på bänken. En djup rodnad stiger på hans
ansikte, något smärtsamt, såradt skymtar i hans ögon. Astri märker det,
blir orolig och vet ett ögonblick icke hvad hon skall säga.

Men i ett nu har hon fällt rosen i golfvet, fattat den unge mannens
hufvud mellan sina händer, kysst honom midt på munnen och sprungit ut
ur det soliga växthuset, genom trädgården, och försvunnit in i det
tysta, förundrade hvita huset.

Och Sven har fattat sig och sprungit efter, kanske snabbare än på den
tid han lekte röfvarhöfding, men ändock slogs en dörr till, just då han
nådde trappan.

Men ur dörrspringan lösgjorde hans darrande hand en flik af en spets,
och från trappan tog han upp en klaffsko af tunnt skinn, och så gick
han genom trädgården med hufvudet högburet som en kung och ögonen fulla
af lycksalig förundran.

Hastigt tog han upp rosen, som låg strax innanför växthusdörren, grep
hatten, slängde den på hufvudet och gick gnolande ut genom grinden. Han
var ju en segrare, som tillfångatagit en tjusande otrogen sko, en svag
spetsflik och en märkvärdig blomma.




En gosse kommer in i köket. Han stannar vid dörren, väntande på
torpbarnens vis att blifva tilltalad. Han bär ett knyte i handen,
hvarför Kirkas frågar: — Har du bär att sälja? Gossen svarar: — Ja. —
Är det smultron, frågar Kirkas och får åter till svar ett utdraget: —
Ja. — Kirkas köper bären.

Medan gossen knyter pengarna i ett hörn af klädet, som var knutet kring
rifvan, säger han: — En främmande man stal just en kyckling af Er.

Maja, som sväljer den sista skvätten ur sin kaffekopp, blir uppmärksam
och börjar utfråga gossen. Hon får då veta, att en man kommit sjungande
genom grinden och hållit vid barmen en kyckling, alldeles säkert en
kyckling. Och i den andra handen hade han en röd blomma, som han gång
på gång förde till munnen.

I ett nu står Maja vid hönshäcken och räknar icke utan ansträngning de
kvickt spatserande kycklingarna. Ingen fattas. Maja är lugnad. Men hon
vill ändå veta, hvad gossen kunde ha sett, och hon går till stranden,
där pojken redan sitter och öser vatten ur sin ranka båt.

Maja ser utåt sjön. — Var det den mannen som ror där vid udden.

Gossen plirar utåt sjön och säger: — Han var det.

Maja slår ut med handen och vänder upp mot gården. — En tokig pojke!
Den fina herrn, som målar bilder, skulle kanske stjäla gårdens
kycklingar — — —

Men gossen öser och mumlar för sig själf: — Men nog hade han ändå något
märkvärdigt vid barmen.




Astri sitter uppkrupen i sin soffa. Hon ser bekymrad ned på skon, som
ligger ensam på mattan. Så gömmer hon ansiktet i en liten näsduk,
i hvilken hon suckar sina oroliga tankar. — — — En gång var här en
mycket liten gosse hos mig. Jag gaf honom porslinskatten och min lilla
nackspegel att leka med. Men hur det var, så märkte han de små skära
skogsblommorna i fatet på fönsterbrädet. Han sprang till dem och klämde
några af de ömtåliga blommorna i sin hand. Jag skyndade att fråntaga
honom blommorna. Men se, då blef hans lilla ansikte så allvarsamt, och
han började storgråta. Jag tog honom i famn och kysste honom. — — —
Men så kan man icke göra, då man bedröfvat en ung man. Det visste jag
ju nog, men jag tänkte icke därpå. — — — Då blir en kyss något annat,
något fruktansvärdt allvarsamt, liksom ett löfte, skrämmande som en
alltför stor lycka. — — — Jag kan icke ångra det, som var ämnadt till
en bön om förlåtelse, det, som gaf mig en ny kunskap om alla leendens,
blickars och suckars innebörd. Men jag blygs, som hade jag varit naken.

En knackning på dörren skrämmer Astris tankar på flykten. Helma kommer
in. Hon har en tidning till Astri.

— Du ser bekymrad ut, säger Helma.

— Tro mig Helma! Jag satt vid stranden och badade min fot i vattnet. Då
kom en räf springande ur skogen. Han tog ratt i min klädningsärm, han
ref en bit af spetsen. Astri visar sin söndriga ärm. — Och så sprang
han i väg med skon, som låg på sanden. Astri försöker se på Helma.

Men Helma ser i en bok, som ligger uppslagen på bordet, och säger
leende: — Detta blir ju en ny saga om räfven och rödhättan.

Kirkas visar sig i den öppna dörren. Hon behöfver fråga något af sin
värdinna.

Och Astri blef åter ensam med sina tankar. — — — Har Helma märkt något,
sett något. Hennes rum ligger ju åt andra sidan, och från köket kan man
icke se en del af trädgården. — — — Men jag har ju ljugit för henne,
för Helma, är det möjligt! — — — En vind har krusat vattenytan, en sol
har grumlat mitt hjärtas spegel. Jag säger icke sanningen, sanningen.




Astri klipper papper till syltburkarna, som Kirkas radar på bordet. Hon
är så upptagen af sina egna tankar, att hon icke fäst sig vid Kirkas
ovanliga tystnad, förrän hon hör henne locka på katten, som skall få
sitt morgonmål. Hon ser oförmärkt på Kirkas, som med fundersam min
flyttar om kärlen på spiseln.

Astri vet nu, att Kirkas har något på hjärtat. Men hon vill ingenting
fråga. Och sysslorna uträttas fortfarande under märkvärdig tystnad.

Kattungen tar just sats till ett hopp från fönsterbrädet ut i
persiljebänken. Astri räddar honom i sista ögonblicket. Han får några
smeknamn och bäres i triumf ut genom dörren. Astri börjar åter klippa
papper.

Men nu kan Kirkas icke längre tiga med sin hemlighet.

— Fröken Astri, jag ville tala med Er om en sak, säger hon osäkert.

Astri vänder sitt väntande ansikte mot Kirkas, som ser ned på sitt
förkläde och talar nästan hviskande: Hvad skall jag göra? Då jag kom
hemåt från byn i går afton, följde mig en ung husbonde, som jag redan
länge känt, och frågade om jag ville blifva värdinna i hans gård, jag
har icke sofvit på hela natten, jag har tänkt så mycket som aldrig
förr. Och ändå vet jag icke hvilket svar jag skall gifva honom, ty jag
hade tänkt att alltid stanna i hvita gården. Men att få en egen stor
gård med ängar och åkrar!

— Hurudan är den husbonden, är han god och vacker, frågar Astri nyfiket.

— Ja, han är god och vacker, och jag kan nu icke tänka på något annan
än honom. Hvad skall jag göra?

Men Astri undrar, hur Kirkas vill fråga om sådana ting af en annan,
och hon säger: — Detta är visst något, som Ni vet själf, Kirkas. Tänk
riktigt på det, och Ni finner själf svaret i Ert eget hjärta.

Kirkas vänder sig bort med en suck.

— Gå icke bort Kirkas, jag kan fatta Er tanke.

Det går en hastig, uppmärksam blick från Kirkas' ögon, och hon måste
säga: — Har Ni då också någon kär?

Men Astri ser hastigt ut genom fönstret, lyssnar och säger: — Hör Ni
åskan, Kirkas, jag måste in att stänga fönstren i mitt rum. Och i ett
nu är Kirkas allena i köket.

Hon går till fönstret, sticker ut hufvudet och ser åt sjön, åt skogen,
upp mot himlen. — — — När mullrar åskan i så klingande solsken? Hvad
hörde den lilla fröken med sitt fina öra? — — — Ack, nu fattar jag det!
— — Hon har någon hemlighet. — — Hon har någon kär. — Men hon vill icke
tala om det för någon. — Hon är sådan.




Maja kommer in till Astri för att visa ett sällsynt stort ägg, som hon
funnit i hönsboet. Astri väger ägget i sin hand och lämnar det leende
åter till Maja. Men Maja har också något att tala om.

— Jag var på morgonen i byn, börjar hon, och af pastorns hushållerska
hörde jag något så ledsamt om den unge herrn, som bor i prästgården.

— Är det någon olycka, säger Astri med oro.

— Ja visst, svarar Maja, den stackars mannen lär ha blifvit galen.

— Galen, upprepar Astri skrämd.

— Ja, han hade hela dagen varit på ströftåg i trakten, och då han kom
till prästgården, hade han småsjungit hela tiden och svarat galet, då
pastorn talade till honom.

Han hade lekt och rasat som ett barn med hunden och hissat drängens
tvåårsgamla pojke, som satt och lekte vid grinden, ända upp till
äppelträden. Med hushållerskans nybundna badkvast, som hon glömt
på kökstrappans bänk, hade han dammat af sina skoplagg, så att det
knappt fanns ett enda löf kvar på den sköna kvasten, som hon just
skulle ha behöft till kvällsbastun. Så hade han söndrat en blomvas.
Och då pastorn frågat, hvad honom fattades, hade han till svar blott
klappat pastorn kraftigt på skuldran. Man hade försökt att ge honom
hans tidning, som just kommit, men han hade endast sagt: Ack, min
kära tidning, och kastat den ifrån sig. Icke en munsbit hade han ätit
till kvällen, fastän hushållerskan tillagat den skönaste ugnsgröt af
korngryn, pastorns favoriträtt. — — Men tänk, då han gick upp i sitt
sofrum till natten, tog han pastorns fiol med sig och började spela, så
att det ekade i hela huset. Vid dagbräckningen hade pastorn slutligen
gått upp till sin gäst och strax kommit tillbaka med fiolen, gömt
den under sin säng och kastat sig i bädden med en så tung suck, att
hushållerskan hört det ända till kökskammarn. Men ännu långt därefter
hade hushållerskan tydligt kunnat höra, huru målarn läste upp verser
och gnolade om hvartannat.

Pastorn själf, som alltid förstår allt, vet icke, hvad han skall tro om
den unge herrn, sade hushållerskan. Men hon är alldeles säker på, att
målarn mist förståndet, och annat kan man ju icke tro, slutar Maja sin
historia.

— Maja, säger Astri med rodnande kinder, tala icke vidare om denna sak.
Tala icke med någon därom. Säg, Maja, har Ni aldrig haft en sömnlös
natt?

— Jag — nej, säger Maja och slår ut med handen.

— Låt oss icke undra öfver den unge mannen. Han har ju icke gjort någon
människa allvarsamt ondt. Och den gode guden återger visst pastorn på
dagen den sömn, som målarn tog från honom på natten.

— Ja, nog är det ju sant, säger Maja, väger ägget i handen och går med
långsamma steg till köket.

Då Maja försvunnit, lägger Astri händerna för ansiktet så att icke ens
porslinskatten, som sitter på bordet, får se hennes fuktiga, leende
ögon.




Det lider mot aftonen. Ett sakta, varmt regn faller. Bien och
fjärilarna hafva lämnat de sömniga blommorna, som andas ut sin lycka
öfver den tysta trädgården.

Astri står i växthuset, strax innanför den öppna dörren. Hon sträcker
ut sin hand för att fånga regndropparna.

Sven kommer sakta genom grinden. Astri fångar alltjämt vattendroppar.
Men i ett nu är hon själf fångad i en omfamning och kysst, och innan
hon kunnat säga ett ord, har Sven frågat så många gånger: — Säg, säg,
följer du mig?

— Tyst, tyst, säger Astri, tala icke så högt och ifrigt. Blommorna
hafva öron, de vakna, då du så talar. Jag har sagt till Helma, till
hela trädgården, till sjön och ljungheden: — Jag stannar alltid i hvita
gården.

Sven ser på Astri som på en skämtsam lögnerska.

— Låt mig göra dig en fråga, säger Astri. — Älskar du staden?

Men Sven är ouppmärksam och svarar: — Jag älskar dig, dig.

— Men säg mig ändå dina tankar om staden, säger Astri leende.

— Ack staden, du talar om staden, säger Sven och sätter sig på bänken,
som står just innanför dörren. Astri sätter sig bredvid honom och ser
oroligt på hans ansikte.

— Ja visst älskar jag staden och städerna, säger Sven glädtigt, många
städer älskar jag. Med fröjd har jag rest från den ena till den andra,
vandrat om kvällarna på gatorna i lampornas elektriska ljusfloder.
Jag har funnit en sällsam tjusning i boulevardernas kvällsparad. Jag
älskar äfven att någon gång om dagen, då solen lyser, vandra i de
små städerna, där husen äro låga, och blommor trifvas i krukor bakom
fönstrens hvita gardiner och berätta om varma hem. Jag har älskat
natten i söderns städer, då luften svalnat, och månen lyser öfver hvita
hus och gör en glittrande guldvåg i strandbuktens mörka vatten. Då
solen skiner, ser man så mycken synd i de sköna, hvita städerna. Den
blottar sig i tiggande, hungrande människors anleten och i grändernas
stinkande orenhet. Men natten är sval och hemligt tjusande som en
försoningskyss för dagarnas brännheta synder.

Astri ser allvarsamt undrande på Sven och säger dröjande: — Jag lämnade
den stora staden, dess höga hus, som stå emot solen. Dess putsade,
borstade gator äro fulla af många människors andedräkt, af tutande,
surrande ljud från odygdigt rusande vagnar. Luftens kvafhet bragte
rynkor på min näsas vinge, och mina fötter kunde icke gå i takt med det
myllrande lifvet. Jag kom till denna hvita gård och blef här lugn och
lycklig.

— Så undrande du gör mig, säger Sven. Hvarför säga dina ögon alltid:
nej, nej, då din tysta mun säger: ja. Men du vet det icke själf. En
vallmoblomma är du, fin och skälfvande, en solfylld tanke lefvande
vorden. Ett barn, ett tacksamt barn är du, och dock är du kvinnan som
ingen, ingen annan.

— Nu säger du mera än det som är sant, säger Astri med lycklig blick.

Men Sven ser plötsligt allvarsamt på Astri.

— Hör, säg, kan du tyda en dröm, som senaste natt plågade och fröjdade
mig?

— Berätta, säger Astri, berätta fort!

— I drömmen gick min vandring genom många trädgårdar, där blommorna
buro de praktfullaste färger. I hvarje trädgård sjöng en frestande
vind: Bryt en blomma. Jag gick från den ena blomman till den andra. Min
hand omslöt de späda stänglarna och jag såg, hur de skälfde af längtan
att gifva sig och af fruktan att tagas. Men ingen blomma fann jag mer
lysande än den andra, och från alla förnam jag samma rusande doft. Jag
lämnade dem och gick vidare.

Vägen förde mig nu genom skogar och soliga hagar, jag rodde öfver djupa
sjöar, och öfverallt växte blommor, vid vägkanterna, uppe på ladtaken
och vid sjöstränderna. Så stängdes min väg af en grind. Jag stannade
att betrakta ängen, som fanns innanför grinden, och som doftade så
ensam mellan skogsdungarna i solskenet. Jag såg med glädje på den lilla
ängens prästkragar, blåklockor och röda klöfverblommor. En vind blåste
lätt öfver ängen. Där skymtade något eldrödt bland de bleka blommorna.
Sakta öppnade jag grinden och banade mig väg genom det vajande gräset.
Det röda var också en blomma. Jag undrade öfver dess fina krona, dess
färg. Jag kände dess säregna doft, fattade om dess späda stjälk,
men den gled ur min hand och suckade som af en stor sorg. Jag tog
med kraft i blomman, men den lät sig icke tagas. Då gick jag bort i
vredesmod, jag ryckte upp blommor, som kommo i min väg i skogarna och
i trädgårdarna, men de föllo alla ur mina händer, ty min tanke gick
åter till blomman på den tysta, solljusa ängen. Den lilla röda, envisa,
ensamma och mäktiga blomman.

Tyd mig nu den drömmen, säger Sven, och ser oroligt på Astri.

Men Astri täcker sina ögon med handen och säger: — Det är mig svårt att
tyda din dröm. Men låt oss hellre tänka på något annat. Tala för mig om
de stora hafven, om blommor och träd i de främmande länderna.

Och Sven blir åter glad och är som en bror, som berättar historier för
sin syster. Och berättelserna räckte till dess det var mycket sent i
den i sommarregn badande trädgården.




Från bottnen af sin reskista letar Astri fram en liten hvit bok.
Nyfiken öppnar hon boken. Med ett säreget leende går hennes blick öfver
det blad, där hon skrifvit: Intet är skönare än solen och intet så
underbart som luften en majnatt.

Hon går till bordet, tar en penna och skrifver: — Min hvita bok, nu
säger jag dig: Intet är likt det, som kommer som vindens sakta smekning
på kinden, som en underbar hviskning i örat, jag vill icke lyssna,
men lyssnar ändå, blir nyfiken och orolig. Och vinden blir till storm
och slår mig med stor mattighet, och jag ler och finner behag i min
svaghet. — Men jag sträcker mina händer efter den gamla vissheten om
solen och blommorna, som var sorglös lik en barnlek på ängen Nu älskar
jag också skymningen, som söfver solen, ty i skymningen kommer han som
är min vän. Till blommorna vill jag säga strax efter middag: — Sluten
Edra nyfikna ögon till sömn, det är redan sent. Till Kirkas och Maja
säger jag redan om morgonen: — Det är fest i afton i byn, skola Ni icke
fara dit?

Och blommorna somna småningom en och en. Helma syns icke till. Jag hör
med välbehag, hur Kirkas och Maja lösgöra båten vid stranden och ro
öfver sjön. Och då min vän kommer genom grinden, bäfvar jag af lycka
och tänker icke på något! Min hvita bok! En stor lycka har fångat mig i
sin oro.

Men det finns dock en stor hemlighet i det som är min kärlek. — — Så
tänkte jag: Den som är lik en gud, den bästa kan man älska. — Men min
vän är icke någon gud. Han älskar sig själf visst mera än sin nästa.
Han säger: Jag önskar, jag vill, jag tar. — — Jag har märkt, att han
innerst inne tänker, att en kvinna är något svagt, som man alltid
vinner. Jag önskar, att han sade mig det med ord, så att jag kunde
bestrida det. Men han säger: Jag är fattig och svag inför dig. Sådan
är han. — — — Han har också andra mindre fel. Han blåser röken från
sin cigarrett rakt i ansiktet på den lilla katten, som vill komma upp
i min famn. Han skrattar åt mig, då jag talar till en liten fågel, som
kvittrar i äppelträdet. Han dödade en geting, som hade stungit mig i
nacken. Han tänkte icke på, att en geting också älskar lifvet.

Men för alla dessa fel älskar jag honom hejdlöst. Detta är just
hemligheten.




En regnig eftermiddag sitter Astri allvarsam i sitt rum. Hennes tanke
dröjer vid en sorg, som Maja talte om för henne senaste afton. — —
— Majas vän har drunknat på en ensam fiskefärd till en af de mindre
sjöarna norrut. Han hade hissat ett stort segel på en liten båt. Vinden
tog fatt i seglet, stjälpte båten och tjöt och skrattade öfver sjön, så
att den drunknandes rop icke kunde höras till torpen och gårdarna på de
vida stränderna. — — — Majas vän måste dö i en stor ensamhet.

Astri knäpper sina händer.

— — — Men Maja talte också om något annat, något fruktansvärdt
allvarsamt. Jag kände hur mina läppar kröktes som till förakt, och jag
tänkte: Du stackars storväxta, som icke stod emot lusten. — Men Maja
såg på mig med vidöppna, tårfyllda ögon och sade: — Jag ville gå bort
från lifvet. — — — Det gjorde ondt i mitt bröst, och jag fattade Majas
händer, men jag kunde ingenting säga. Men min tanke på Maja värmdes för
hennes ensamhets skull. Hon kände det, blef lugnad och såg tacksamt på
mig. — — — Och jag blygdes för mitt högmods skull.

Men ingen är som Helma. Jag hörde, då jag ordnade bordet i matsalen,
huru hon i köket talade till Maja utan hårdhet. Så sade hon: — Du skall
stanna i hvita gården, jag ger dig grindstugan. Maja, jag tänker på dig
som på en mor bland alla andra mödrar. — — — Och jag hörde, att Maja
grät som af en stor lycka.




Vindflöjeln på grindstugutaket gnäller. Två glädtiga vindar, sydvästen
och sunnan, ansätta flöjeln. Och hvilket nyckfullt spel, som ljuder
från hängbjörken! Astri lyssnar. Och då, i ett nu far vinden af med
hennes axelslöja och gör den till en fladdrande vimpel i björkens topp.

Och i trädgården gå vindarna sugande längs marken, så att icke ens de
små styfva bellisblommorna förblifva oberörda.

Där står ett fång af hvita vallmoblommor liksom en grupp af skrämda,
hviskande flickor. Redan har vinden bortfört en blommas hvita,
jungfruliga krona.

Hvem har lössläppt alla vindar i dag? Nordan, den gamle krigarn från
ett solfattigt land. Hans röst är dånande som en väldig trummas slag,
och slumrar han in på kärr och mossar, far frosten ut från hans mun
öfver unga åkrar och ända in i skogarna öfver rädda smultronblommor.

Och östanvinden! Han, den unge från soluppgångens land. Det gryende
ljusets förhoppningsfulle son, skarp och klar och seende. Unga kvinnor
gömma skrämda sina ansikten för hans omilda kyssar och vända gärna
ryggen åt hans utsträckta, kraftiga armar. Han står ofta i förbund med
hagelskurar och tunga snömassor, som ödelägga blomsterfälten.

Hvem känner icke sunnanvinden! Den solögde, hvars glödande kyssar alla
åtrå, hafssträndernas ljumma vind, som blott med en hviskning afslöjar
dygdiga jungfrur, som ovetande blicka ut öfver hafven. Har någon hört
hans spel i trädens kronor en tidig morgon. Det har stundom intet ljud,
det är fylldt af tystnad och låter oss blott ana en ännu aldrig hörd
musik, som skänker sig med samma rikedom åt torpets unga dotter, som om
morgonen hälsar solen i sin förstudörr, som åt prinsessan i slottets
öppna tornrumsfönster. Ett spel, som lockar de tysta att sjunga och de
sorgsna att lefva lifvet. — Men så är sunnanvinden också själfva solens
älsklingsson.

Men från aftonrodnadens land kommer västanvinden. Han, som känner
solens aftontankar och samlat i sin stämma alla kvällens sånger. Han är
sällan ohöflig. Han är vis, ty han har upptäckt många hemligheter. Man
älskar honom för hans egen skull. Han söfver ett moderlöst barn, som
gråtande sitter vid sidan af en skymmande väg och torkar tårarna från
de gamle, som hunnit till den blodröda grinden i kvällssolens land. —
Han är god och ljuflig, västanvinden.




Utanför grinden stannar en främmande man. Vindarna ha drifvit gäck med
honom, där han färdats ute på den stora landsvägen. Hans gulbruna,
slitna sammetsjacka är öfverhöljd med damm, som äfven hvitmenat hans
ursprungligen svarta skoplagg. Och så är han utan hatt. Var det icke
ändå nästan ett skurkstreck af vinden att sopa hatten från hans hufvud
och sedan blåsa upp den i hvirflande fart ofvanom skogstopparna, där
den spårlöst försvann. Hans kära, gröna, fjäderprydda hatt!

Men mannen är icke sorgsen. Han ler, så att hans hvita tänder blottas
under den mustaschprydda, välformade öfverläppen. Han har ju ändå kvar
sin tröst, sitt lefvebröd, sitt positiv, som vinden icke mäktade föra
från hans skuldror. Och så har han en apa, en alldeles förtjusande
liten apa, som han just befriar från gömstället vid barmen innanför
sammetsjackan. Han talar några ömma, obegripliga ord till det sömniga
djuret, som snart piggt skuttar omkring i sin röda kolt på den gröna
gräsmattan.

Mannen fattar vefven, det murrar till i spellådan, som snart krystar
fram en hel hop morrande, skorrande, sjungande, oförmodadt afbrutna
ljud, alldeles som den gamla rostiga vindflöjeln däruppe på taket.

Ilo rusar utför trappan ilsket skällande. Gårdens värdinna skyndar ut,
och Ilo måste tiga fastän det jäser inom honom af ilska. — En främmande
man, en främmande, morrar han. Och ett sådant djur, som man kunde ha
lust att bita.

Helma, som är kunnig i den sydländska mannens språk, ställer många
frågor till honom, och han berättar med stor liflighet mera än han
tillfrågas.

Astri och Kirkas se med nöje på den lilla apan.

Flöjeln på taket gör en hastig sväng och plötsligt hämtar en häftig
vindpust en hatt till det förundrade sällskapet. Den lilla apan
besinnar sig strax. Hon griper hatten med stor hastighet, klättrar
upp till sin herre och sätter hatten på hans hufvud. Men det är ju en
främmande hatt, en lätt, hvit hatt, och mannen ser förundrad omkring
sig. Man skrattar. Kirkas går ett stycke utåt vägen för att upptäcka
någon ägare till hatten. Astri matar apan med socker och hvetebröd. Och
mannen drar den främmande hatten djupt ned på sitt vackra, mörka hufvud
och tackar vinden, som ger lika nyckfullt som han tar.

Pastorn kommer pustande uppför backen. Vinden har spelat honom ett
spratt. Han har redan uppgifvit hoppet att finna sin förlorade
panamahatt. Med fladdrande hårtestar, andtruten, men med lugn min
uppnår han det muntra sällskapet utanför hvita gårdens grind.

Och då man för pastorn på bästa vis redogjort för vindspelet, säger
han allvarsamt: — Jag märker nu, att det var vår Herres önskan, att
denne vandrande man skulle få en af mina hattar. Därför sände han
den med vinden just i det rätta ögonblicket. Ty icke ett fjun lyftes
upp af vinden, om det icke så är vår Herres goda vilja. Varen därom
förvissade, mina kära vänner. — Pastorn går.

Och man undrar icke öfver honom. Ty sådan är byns ensamma, allvarsamma
präst. Sålunda förklarar han alla hemligheter. Och han skrattar icke
ens åt små lustigheter.

Helma tolkar pastorns ord för spelmannen, som med glad förvåning ser
efter den redan bortvandrande barhufvade prästen.

Sedan man roat apan med att kasta slantar i gräset, därifrån hon med
förvånansvärd hastighet fortskaffar dem till sin herres ficka, gör
mannen sig i ordning till affärd från hvita gården.

Apan sitter förnöjd i barmfickan. Spelhuset tynger på ryggen. Med
glädtigt vemod lyfter spelmannen den vinddrifna hatten till tack.

Helma går till grindstugan. Astri och Kirkas skynda upp till köket,
där svarta katten i ensamheten roat sig med att tugga på Majas
evighetsblommor uppe på byrån.

Kirkas flyttar katten i en handvändning på golfvet med orden: Du är nog
icke så klok som positivspelarens apa.

Men Astri ser tigande ut genom fönstret. Hennes tanke dröjer länge
pröfvande vid pastorns trygga ord. — Icke ett fjun lyftes upp af
vinden, om det icke så är vår Herres goda vilja. — Vinden, som antänder
en flämtande eldgnista under den fattiges koja. Vinden, som bryter
unga träd och stjälper seglande båtar, men också den samma vinden, som
rensar luften, som hjälper markens växter till befruktning och för
skeppen framåt på de stora hafven.




Högt uppe på en gren i äppelträdet sitter svarta katten och svänger
mjukt sitt lilla hufvud efter grässtrået, som Astri för upp och ned
längs trädstammen. Och då Astri höjer sig på tå för att nå hans
tassar, är han plötsligt på en ännu högre gren och ser ned på henne
med illmariga ögon. Astri kastar bort strået och börjar gå omkring i
trädgården.

Hon sätter sig på bänken som står under den ensamma stora björken i ett
hörn af trädgården.

Sakta öppnas grinden. Sven kommer. Han är allvarsam. Han sätter sig
bredvid Astri och börjar strax tala, lågmäldt och liksom mödosamt.

— Nu skall du lofva mig det, Astri, nu skall du säga, att du följer mig
på alla färder, alltid.

— Du vet, att jag älskar tystnaden, stillheten vid sjöarna och denna
gård, svarar Astri sakta.

— Du vet, att jag älskar dig, säger Sven häftigt, och jag har tänkt i
stor fröjd, att du hade mig kär. Hans häftiga omfamning skrämmer Astri,
och hon stöter honom bort. Men hon ser, att hans ögon äro fula och
röda, och hon fattar hans hand och säger: — Tala till mig, käraste!

— Jag måste resa härifrån. Arbetet kallar mig oafvisligt. Säg, att du
följer mig! Vår väg skulle gå genom leende nejder, öfver stora haf till
vackra städer i främmande länder. Säg, att du följer mig! Sven ser
oroligt på Astri.

Men Astri talar tankfullt som till sig själf. — Mitt hvita rum skulle
blifva tomt, och Helma skulle säga i sitt hjärta: Så snart hon lämnade
alla blommorna.

Hvem skulle göra leksaker åt byns barn? Hvem skulle taga emot deras
små buketter af ringblommor och deras leenden? Jag blefve dig visst en
trumpen kamrat, och jag skulle kanske dö på vägarnas långa färder af
längtan till stillheten vid de egna sjöstränderna och ängarna.

Sven höjer sitt hufvud med en suck.

— Stanna, säger jag dig. Men vet, att det kommer en tid, då stillheten,
själfva solen icke skall vara dig nog. Och du skall tvina som en blomma
utan vatten, och du skall icke veta, hvad du skall göra under långa
höst- och vinterkvällar, ty din själ är full af glöd i sin hvithet. Du
är den jordbundna blomman, du är drömmen som fröjdat och plågat mig.

— Jag har en bok, åt hvilken jag kan anförtro sorgerna, säger Astri
nästan hviskande. — Jag har barnen från byn, åt hvilka jag kan göra
leksaker så lustiga, att deras bleka kinder blifva röda af glädje, då
jag säger: Små barn, detta är åt Eder. — Jag har solen, som lyser äfven
om vintern.

Jag älskar dig med stor kärlek, men de hålla alla mig fast i mina
händer och säga: Du har lofvat, du har lofvat.

— Jag har också lofvat, allt har jag lofvat åt arbetet, som är en
stor och härlig möda. Och trädgårdarna stå fulla af blommor, eldröda,
vänliga, ömmare blommor, säger Sven häftigt. Han reser sig upp, hans
händer omfatta Astris. Hon ser upp på hans ansikte, som lyser af en
stor vrede, sorg och ömhet. Han går, utan att säga något vidare.

Kvällsvinden for genom den ensamma björken och smekte Astris ansikte.
Men det var en främmande smekning. Hon skalf som af frossa, men satt
ännu länge kvar under det sakta vajande trädet. Hon försökte gifva
sig själf en förklaring, tala till sitt hjärta, som blef så trött, då
Sven sade: Det finns andra, ömmare blommor — att det icke orkade gifva
ord åt munnen, som ville ropa: Jag följer dig. Hon förde handen öfver
ögonen.

Men hon höjde åter hufvudet och gick hastigt ut genom den skumma
trädgården.

I rummet lyste nu ingen tröstande sol öfver bädden, men sommarnattens
skymning lade sitt hufvud bredvid Astris på kudden, och hon somnade.




II


Sommarn är slut, äfven hösten har gått. Det är vinter. Astri ser ut
från sitt fönster öfver den snötäckta trädgården. Många nya tankar
hafva födts hos henne, många tunga hemligheter har hon anat, men också
nya fröjder. Hon tar sin bok, för den smekande mot kinden, öppnar den
och börjar skrifva.

Min tysta bok! Vi äro två ensamma, oförstådda ting. Men nu hafva vi
hunnit öfver det svåra. Lugnet har kommit.

Då sjön är upprörd af vinden, då himlen är full af moln, då sjunger
jag: Vinden stillas, solen kommer åter. — Detta är att förtrösta. Men
då min egen själs bottenlösa haf svallar och våndas i oro, då tänker
jag: Aldrig, aldrig blir det lugnt. — Det är att misströsta och tvifla.

Då jag var fjorton år och gick i skolan, sade jag till far: Man blir
förtviflad af att tvingas lära sig den högre matematiken. — Förtviflad!
Man säger det ordet innan man är vuxen, man säger det för någon
olustighets skull, utan vetskap om dess innebörd.

Men nu skall jag säga dig, min hvita bok: då förtviflan är inne i
själen, då säger man det icke. Man färdas i en båt öfver hafvet.
Stormvinden kommer, stjälper båten. Man sjunker och kan icke klaga för
vattnets tyngd. Man sitter i sitt rum, man skådar endast tomhet och
sjunker i ett djup, som är ensamhet. Att vara till är en smärtlös oro,
men man lugnas ej af tanken på döden. Smärtan är domnad och hör icke,
då man tigger den som en gudsgåfva. Man ligger i sin säng och gråter
öfver blommorna som mist förmågan att fröjda. Bref, som komma från den
man älskar, kastar man olästa i elden af en stor ledsnad, ty det finns
icke en enda värmande tanke i hela vida världen. Bref, som man skulle
älska likt glada budskap, fastän de vore sårande och stränga. — — — Kan
du nu fatta, min hvita bok, hvad förtviflan är. Men nu vet jag, att jag
ändå icke kunnat säga dig det.

Men att tillfriskna från en stor förtviflan, det är mera än vår i
skogen, ty det är att känna våren inne i sin egen själ. Det är tusen
fröjder, som vakna och le mot den största fröjden, som är lifvet.

Man skådar solen i jublande andakt, då han lyser öfver djupa
snödrifvor. Man kysser drifhusblommorna, hyacinterna, de stora
konvaljerna och chrysanthemerna, medan man i hemlighet tänker på allt,
som ligger gömdt under vinterns snömassor. Att få plocka de första
blå blommorna, som födas på den våta solbacken, det är en särskild
fröjd för sig. Att gå omkring i trädgården, klädd i små stöflar, som
skydda skorna för det vätande snöslasket, det är en fröjd för sig. Och
sedan i april, när molnen fälla de stora flingorna, är det en särskild
fröjd att vända ansiktet uppåt och låta snön kittla näsan, munnen och
kinderna.

Min hvita bok, det finns så oändligt många fröjder, som hjälpa oss att
förstå och älska lifvet.

Men i en stor förtviflan födes en stor stolthet, kanske högmod. Högmod
är en gudomlighet, som hjälper öfver afgrunder, men på de leende
blomsterfälten är hon farlig som en demon, ty hon hviskar: Se, så du
burit bördan, modigt och tyst som en drottning. — Men man måste säga
till henne: Gå bort, far till andra, som ensamma kämpa på stora rasande
vatten, far till de små torpens husbönder, hvilkas skördar vårfrosten
tager en oanad natt. Far till fäder och mödrar, hvilkas barn döden
tager vid blomningstiden, till alla dem, som skatter ägt och allt
förlorat. Höj deras hufvuden och säg: I åren en hög och modig guds
välborna barn. Det anstår Eder icke att brytas. — Och då du bragt deras
suckar till en sådan kunskap, far då åter till andra, andra. Ty det
sägs, att det finns så många människor i hvarje land, i hvarje stad,
som sörja och förtvifla. Och tänk, det finns så många länder och städer.




Astri skyndar från grindstugan. Hon har något stort att tala om.

Helma, som just hvilar sig i en gungstol i matsalen, ser förvånad upp,
då Astri så bullersamt kommer in.

— Helma! Maja har nu fått ett barn, ett riktigt barn, ett gossebarn!
Då jag gick förbi grindstugan, öppnade byfrun dörren och bad mig
komma in. Jag stannade på tröskeln. Maja sof. Och barnet, som låg vid
hennes bröst, var så litet, att man måste knäppa sina händer i andakt.
Maja vaknade, hon sade intet, men hon såg ut, som visste hon alla
hemligheter.

Helma säger intet, hon ser blott allvarligt leende på Astri.

— Helma, säg ändå, att ingen bild är så vacker som madonnans och
barnets bild, som finns därinne i ditt arbetsrum. Den är så vacker,
att jag nästan ville tro på dess väsens innebörd. Renheten är något,
som behagar oss alla innerst inne. Därför hafva också människor älskat
att föreställa sig gudar som rena jungfrurs söner. Renheten är det
gudomliga.

Men Majas barn, alla mödrars små barn, de äro också som små gudar. Men
mödrarna och fäderna vore icke värdiga att vidröra dem.

— Astri, säger Helma, vi måste respektera lifvets former.

— Jag respekterar ju också en kamel eller en giraff, men jag vill icke
vidröra dem.

— Du fattar icke undergifvenheten inför det starkaste, säger Helma
allvarsamt.

— I allt, som liknar en kamp, vill jag icke vara undergifven.

— Du högmodiga lilla flicka, säger Helma och börjar sy på ett broderi,
som legat hopviket i hennes famn.

Men Astri skyndar till sitt rum och tänker icke längre på Helmas ord.

Då hon kommer tillbaka, har hon händerna fulla med band, garn, knappar
och tygstycken. Och hon börjar klippa och sömma.

— Tänk, Helma, han behöfver så mycket, en tröja, en kolt, ett täcke,
och sedan, längre fram, små strumpor, byxor, mössa och kappa. Han är ju
också vårt barn nästan lika mycket som Majas, eftersom han blef född i
hvita gården, icke sant, Helma.

Och Helma nickar leende åt Astri.




Det är i maj.

Kirkas, som sedan en månad är värdinna i en af kyrkbyns största
gårdar, kommer en eftermiddag till hvita gården. Hon berättar en liten
händelse, som timat i byn.

Vid landsvägen, som går just förbi kyrkan, stod en förtorkad
enrisbuske. Man visste icke, hvarifrån vinden fört en eldsgnista till
busken, som snart stod i ljusan låga. Det var just på lördagsafton.
Man hade öppnat ett fönster i kyrkan, där det städades till
söndagsgudstjänsten. Vinden blef häftig, det sprakade till i den
brinnande busken. Gnistor flögo vidt omkring, hvirflade kring den gamla
klockstapeln, glimrade ännu borta vid gärdet, som omsluter klockarens
gård. Men en gnista fann vägen genom kyrkans öppna fönster och stannade
på altarets tafla. Gnistan svedde Jesubarnets gloria.

Pastorn var sorgsen öfver olyckan och hade sändt bud till den unge
målarn, som gjort taflan. Man hoppades, att denne skulle kunna utplåna
den svarta fläcken på glorian.

Kirkas berättelse kommer Astris hufvud att svindla af gömda tankar, men
hon bemödar sig att säga lugnt:

— Tänk, ända till en kyrkas altare kan vinden nå.

Helma talar med Kirkas om hushållning, om trädgårdsskötsel och om
lärftsväfvar. Kirkas berättar om kalfvar och grisar, som födts, och om
de flitigt värpande hönsen.

Astri lyssnar ouppmärksamt till allt detta. Hon går oförmärkt in i sitt
rum, där hon får knäppa sina händer och tänka sina många tankar — —
— Han skall åter komma till byn, han, som blef stormvinden öfver min
själs ängar och bragte hagelskurar att för en tid lamslå mitt väsens
ungdom. Skall jag möta honom? Skall han tala till mig? — — —

Så sade Helma, då jag låg sjuk i min säng: Barn, du har varit alltför
sträng mot dig själf. Du är ömtålig.

Att vara sträng mot sig själf är ett högmod, som man icke kan
öfvervinna, ett lysande, envist högmod, som plågar, ty man är ju ändå
ung och längtande.

Men att vara sträng mot sig själf, är också att vara sträng mot en
annan. Men jag vågar knappast säga till mig själf: Nu vill jag vara god
mot honom, god och sann och fattig inför honom.

Det finns en sådan lycka som mors, en sådan som Helmas, en sådan som
Majas. Hvilken är den största lyckan? Helma har sagt: den, som man
aldrig når.




Förgäfves har Astri spejande lyssnat nere vid stranden. Ingen båt har
landat vid gårdens brygga. Endast ensamma fiskare hafva sakta rott sina
båtar förbi.

— Så härligt väder i dag, har Astri sagt till dem. De förstå och älska
en sådan hälsning och hafva hvilat en stund på årorna och svarat med
ett högt leende: Ja.

Men ingen båt har landat vid bryggan. Astri vänder upp till gården med
en suck. Hon vill skrifva ett bref till hemmet.

Efter middagen är hon på färd öfver sjön. Hon ror ifrigt med små,
hastiga tag. Hon måste hinna fram, innan byposten far från den stora
gården.

Där kommer en båt från den motsatta stranden. Astri igenkänner snart
hela lasten. Det är barn från torpen och gårdarna.

— Har posten kommit, frågar Astri.

— Ja, ropa barnen och visa upp sina tidningar. De hafva också ett bref
till hvita gården. Astri ror till dem, får brefvet, nickar till alla
barnen och ror ifrigt vidare. Brefvet hinner hon läsa en annan gång.

Då Astri kommer in i stugan, gör postgubben sig just i ordning till
affärd. Hon lämnar sitt bref till gubben med en glädtig nick.

Men på stugans långa bord upptäcker hon en tidning och på tidningen ett
bref, å hvilket ett namn står skrifvet med små, nätta bokstäfver. Något
smärtsamt skymtar öfver hennes ansikte, och hastigt lämnar hon stugan.

I en skogsdunge vid vägen bryter Astri brefvet, som barnen lämnade
henne. Det är från en släkting i ett främmande land. Men hennes tankar
kunna icke följa orden på papperet. De dröja envist, i orolig aning,
vid det lilla brefvet, som låg på stugans bord.




Det går en man på vägen. Han läser så ifrigt i sin tidning, att ett
obrutet bref faller ur hans hand. Långsamt tar han upp brefvet och ser
i detsamma Astri, som kommer honom till möte från björkdungen. Han
stannar ett ögonblick, men så går han till henne, hälsande med ett
säreget tungt leende.

Ingen säger något. Då de vandrat ett stycke på vägen, försöker Astri
säga något om våren, som åter kommit, men orden stanna liksom i
bröstet, och hon måste hosta litet.

— Du är väl icke sjuk, säger Sven med en uppmärksam, hastig blick på
Astri.

— Jag — nej, svarar Astri, vemodigt leende.

Så gå de åter tysta en lång stund.

— Du vet kanske, att jag har en ung hustru, säger Sven plötsligt,
alltför glädtigt.

— Nej, svarar Astri lågt. Hon känner, att blodet går från hennes
ansikte, en säregen mattighet griper henne och hon säger:

— Låt mig sitta en stund, jag måste befria en myra, som krupit in i min
sko.

Sven ser liksom förundrad på Astri, som snart åter spänstigt reser sig,
lyfter sitt hufvud och försöker att säga glädtigt:

— Och du är lycklig?

— Ja, det gladde dig väl icke, om jag vore olycklig.

Astri ser förvånad på Sven.

— Jag har ju icke rätt att säga: Det gladde mig, om du icke vore
lycklig.

— Du säger aldrig sanningen.

— Jag hade tänkt säga dig sanningen i dag.

Sven ser ännu mera förvånad på Astri, som säger:

— Solen har icke varit mig nog, ej heller blommorna. Högmodig har jag
varit, men också olycklig, mycket olycklig. De bref du sände mig,
kastade jag olästa i elden af en stor förtviflan. Men jag tänker på
dig alltjämt med stor kärlek. Och nu har du en annan van, en hustru,
som jag ville säga till: Gå, gå, gå, jag kan icke se ditt ansikte, du
plågar mig. — Och dock är hon kanske god, mycket mera god än jag.

— Ja, hon är god, mycket mera god än du, säger Sven med en suck; men
det lyser som af lycka i hans ögon. — Astri, jag hade tänkt, att aldrig
säga dig detta: — Jag längtar ut ur en stor och dödande ledsnad.

— Käraste Sven, säger Astri och fattar hans hand, och hennes ansikte
strålar som af en lyckohändelse.

— Jag ville frigöra mig, jag är olycklig, säger Sven sakta.

Men Astris ansikte blir plötsligt strängt och mycket allvarsamt.

— Sven, du minns den lilla svarta katten, som finns i hvita gården. Han
är icke längre leksam och roande. Maja sade en dag: Låt oss taga en
annan. — Jag blef så upprörd öfver Majas hårda ord, att jag måste säga:
— Låt oss bevara troheten, om det också vore endast mot en stackars
liten, svart katt. — Vi skrattade alla, men det är nog något mycket
allvarsamt. Jag tror, att det är orättfärdigt att bryta ett gifvet
löfte, som någon annan tryggar sig till, och det är fult, alltid fult.
Ett löfte är visst något stort och omfattande. Jag tror att det aldrig
bör gifvas i högmod, icke i trots, icke i en häftig glädje. Ett löfte
borde gifvas i en stor vishet.

— Men en stor vishet kommer efter en stor ovishet, och därför har man
rätt att frigöra sig, hör du det, frigöra sig, säger Sven häftigt.

— Sven, tänk ut, hvad hon som är din hustru skulle säga om dessa dina
ord.

Sven går tyst en lång stund. Så säger han tungt och mödosamt:

— Hon skall säga: — Du är bunden, jag ger dig icke friheten. — — — Nu
vet jag det, så skall hon säga.

Sjön skymtar redan mellan träden. Sven väckes ur sina tankar och säger:

— Jag vill ro dig öfver sjön.

— Jag vill också, att du skall ro mig öfver sjön, säger Astri.




— Det finns dock mycket att fröjdas öfver, försöker Astri säga, då hon
ser på Svens ansikte, där han ror med trötta, långsamma tag.

— Menar du det?

— Jag vet icke. Astri vänder sitt sorgsna ansikte utåt sjön.

Så tala de ingenting vidare på en lång stund.

Små lummiga holmar, som titta upp ur sjön, sända dofter från blommande
träd; muntert kvittrande fåglar flyga smeksamt tätt, liksom tröstande,
invid båten.

— Små fåglar, små fåglar, säger Astri sakta.

— Så tung du blifvit, säger Sven med en matt glimt i ögonen och hvilar
en stund på åran. Astri nickar.

Så ror man åter vidare under tystnad.

Båten är redan nära hvita gårdens brygga. Astri lämnar rodret, går att
sätta sig bredvid Sven och säger lågmäldt:

— Hör, om du skulle tänka på mig som på en mor, som älskar öfver allt
annat sin enda son. Jag skulle också bemöda mig, att tänka på dig utan
lidelse, såsom visst mödrarna tänka på sina unga söner. Hänförd skall
jag mottaga budskap om din berömmelse bland människorna, och du skall
blifva stor och ärad som en kung.

Så säger hon hviskande som till sig själf: Men fåfängt skall jag längta
att bjuda min famn åt ditt trötta hufvud om kvällen.

Tyst, som ett tröstbehöfvande barn, har Sven lyssnat till Astri. Men
plötsligt går ett drag af obändig egenvilja öfver hans anledsdrag och
han kysser hennes sorgsna ansikte och talar häftigt och lidelsefullt:

— Nej, nej, jag vill tänka på dig som min brud, min jungfruliga, ännu
ouppnådda brud, och jag skall blifva fri, fri, fri.

Båten har af en lätt vind drifvits rakt till bryggan. Astri fattar
hastigt Svens hufvud mellan sina händer och hviskar i hans öra: — Det
vore visst en alltför stor och syndig lycka. Och i ett nu är hon uppe
på bryggan och går med lyckliga steg upp mot gården.

Vinden, som helt sakta smekte den nyckfulla sjön, blir plötsligt
rasande och själfsvåldig. Sven blickar förtjust ut öfver det skummande
lilla hafvet. Han går att hämta ett segel från båthuset, gör hastigt i
ordning sin farkost, som snart går i yrande fart bortom udden, mot den
öppna farliga fjärden.

       *       *       *       *       *

Men midt i trädgården står Astri lyssnande utåt sjön, där vinden går
som ett regn af kyssar, häftiga, länge återhållna, vilda, obändiga.




*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 78367 ***